Traxy läser Twilight - reaktioner hittills

Jag har snart läst ut första boken. Yay för mig! Som tur är så är den ju ganska lättläst iaf så det går hyfsat snabbt att komma igenom den. Jacob förekommer för lite för att man ska få något ordentligt grepp om honom. Han verkar vara en rar gosse, men det är också allt. Om man ska se på intertextualitet eller vad tusan det nu heter, så ser jag vissa likheter mellan Edward och Heathcliff (från Emily Brontës Svinlande höjder) och det är egentligen ingen smickrande jämförelse, med tanke på att Heathcliff är en psykopat och det är just de manipulativa och hotande dragen jag ser hos Edward. Mysig kille, not so much.

Bella, som sagt, saknar personlighet och eftersom hon är så grå och allmängiltig gör att alla som läser böckerna kan sätta sig in i hennes situation. Sedan är hon klumpig nog att jag undrar om hon har någon sorts neurologiskt fel på henne, typ dyspraxi eller något. Det är en sak att vara lite klumpig ibland, men alltså, hennes klumpighet är så sanslöst överdriven. Det är faktiskt småroligt alla de gånger då Edward ifrågasätter hennes dödslängtan och tycker att hon är korkad, för det är lite "näHÄÄÄ? Det MEEENAR du inte" över det.

Sedan det där med att hans jacka luktar på ett sätt och hon upptäcker att hans andedräkt luktar likadant är lite creepy. För att inte tala om Carlisle som i princip väljer ut tonåringar (creepy) för att "han vill ha en kompis för att han är så ensam" (wtf är han Dunderklumpen nu också?!). Charlie saknar också personlighet (Bella har kanske ärvt det, hah!) och i början så kunde jag köpa det där med att hon fixar mat åt honom också eftersom hon KAN laga mat och han inte kan det, men det går över till stenålder när han kommer hem och säger åt henne att sätta in maten i micron så att han kan gå och sätta sig framför TV:n.

Och så använder Meyer alldeles för få "sade" och alldeles för många "andades", "ropade", "bad", "skrattade" o.s.v. Det är sloppy writing. Sedan har boken ingen ordentlig konflikt förrän trion utbölingsvampyrer dyker upp, men det är så dags då, liksom. Där funkade filmen bättre, eftersom de introducerade hotet tidigare än sista halvtimmen. Jag har sett de första två filmerna. Den första skrattade jag mig igenom i stort sett, för det vore ju synd att påstå att den är bra. Andra var inte mycket till film det heller. Enda minnet av den är i stil med "gulliga vovvar" och "bara överkroppar". Men men. Jag ska fortsätta läsa. Hittills är Twilight en creeptastic historia om en glittrande psykopat och en masochist med dyspraxi som är kära i varandra utan anledning. Om man inte räknar "åh du luktar gott" och "fan va snygg du é" som anledningar, vilket jag inte gör.

Bravo, Sverige - som man bäddar får man ligga

Istället för att hänga upp sig på över hur många som röstat på SD så borde man kanske snarare ställa sig frågan vad de har som övriga partier inte har och vad de själva har gjort för fel för att förlora röster till SD. Istället för att gnälla över att demokrati ibland innebär att även partier med "fel" åsikter kommer in i riksdagen så kanske man borde fråga sig varför SD har tilltalat folket, vilket de "vanliga" partierna uppenbarligen har misslyckats med att göra. Om det nu är just immigrationspolitik som är det som stör svenskar mest för tillfället så hade det varit betydligt bättre om de "vanliga" partierna hade skaffat sig en ordentlig ståndpunkt som är mer i samklang med svenska folket än att hålla sig på en mjäkig politiskt korrekt nivå för att undvika att någon händelsevis skulle ta illa upp. "Vanliga" partier skulle med andra ord kunnat ha skaffat sig en, i Medelsvenssons ögon, "bättre" immigrationspolitik och därmed på ett ganska enkelt sätt tagit bort Medelsvenssons "behov" av att rösta på ett högerextremt parti och därmed kunde de undanhållit SD från riksdagen.

"Welcome to the Dark Side."

Exakt samma sak här i Storbritannien, med BNP (British National Party, läs: brittiska motsvarigheten till SD). "Nej men vi kan ju inte riskera att stöta oss med folk" säger de tre stora partierna ... så istället för att försöka vinna över den missnöjda massan genom att driva frågor som de tycker är viktiga så "tvingar" man dem istället att rösta på ett främlingsfientligt parti, eftersom inget annat parti vågar ta någon ordentlig ställning i immigrationsfrågan.

Demokrati är demokrati. SD är rättmätigt invalda i riksdagen av det svenska folket, oavsett om vi råkar hålla med deras ideologi eller inte. Så sluta gnäll. De andra partierna får skärpa sig till nästa omröstning och se till att vinna tillbaka fårskocken som röstade på SD den här gången. Simples.

Att svenska folket har återvalt Alliansen ... tyder bara på hur dålig smak Sverige har för tillfället. Britterna kan ju i alla fall ursäktas med att de hade en Labour-regering tidigare och ville ha lite ombyte, men att vara korkade nog att ha en högerregering att sabba samhället och sedan rösta på dem igen? Kh.

När jag tänker på Alliansen tänker jag på Firefly. 'Nuff said.

P.S. Den "avdankade ståuppkomikern" Soran Ismail är visst inne på samma spår. Och har dessutom en annan väldigt bra poäng, nämligen att respektera väljarna.

Vilken version av Jane Eyre ska en Brontë-nybörjare se?

I dag fick jag följande fråga:

Jag känner för att typ leta reda på nån filmversion av Jane Eyre, för jag börjar bli rätt nyfiken, men typ vilken rekommenderar allas vår favorit-JE-entusiast? :)

En sådan fråga kan jag ju absolut inte låta bli att mysa över och genast ge mig på att försöka besvara! Här är en sammanställning av de Jane Eyre-filmatiseringar som gjorts hittills (okej, tekniskt sett finns det några fler, men de är antingen på främmande språk och/eller toksvåra att få tag i), och som jag har begluttat med illa dold entusiasm:

Nybörjarens guide till Jane Eyre-filmatiseringar

1934 (film)
Så dålig och långt från boken att den är komisk, men den är bara en timme lång, så lidandet är kort.

1944 (film: Fontaine/Welles)
Väldigt gothic och förvånansvärt bra, även om den är lite för kort och ändrar på saker på konstiga sätt. Men <3 för Orson Welles.

1970 (film: Yorke/Scott)
Nej. Scrooge som Rochester är bara fel.

1973 (miniserie, 5 delar à ~timme: Cusack/Jayston)
Har konstiga voiceovers som distraherar (och att Jane ser konstant överraskad ut), men är väldigt nära boken i mycket - inklusive gester som är beskrivna!

1983 (miniserie, 11? delar à ~halvtimme: Clarke/Dalton)
Också väldigt nära boken och har väl kanske något högre produktionsvärde än '73 och Dalton ser egentligen ut som Rochester gör i boken, på ett ungefär. En av dem som bokentusiaster brukar gilla.

1996 (film: Gainsbourg/Hurt)
Dröjer längre vid Janes tid på skolan än vad andra gör, och gör det på ett bra sätt, för det är enda gången jag faktiskt blivit rörd till tårar. Det är egentligen en riktigt bra film, fast den är väldigt känslomässigt tillbakahållen, vilket kan vara frustrerande att se på. Hurt passar inte som Rochester på flera sätt och Elle MacPherson som Blanche är så träig att hon går att elda med.

1997 (film: Morton/Hinds)
Om man bortser från mustachen och de pösiga byxorna och att Rochester är alldeles för arg/gapig så är den bra och har några skojiga repliker, men man glömmer inte riktigt att man ser på skådespelare. Innehåller dock en scen som fick mig att totalt fangirla när jag såg den. Tihi.

2006 (miniserie, 4 delar à ~timme: Wilson/Stevens)
Följer boken på ett bra sätt, även om den kanske är mer true to själva andemeningen än detaljerna. Huvudrollsinnehavarna förstår karaktärerna och det känns inte som att de spelar dem, utan de ÄR karaktärerna - särskilt Rochester. Den är måhända mest anpassad för en modern publik, men är det inte på ett dåligt sätt (utom ett par scener som känns fel), och den är en solklarl favorit för många, inklusive mig själv.

2011 (film: Wasikowska/Fassbender)
Återstår att se! :B

För en bra första introduktion till JE så skulle jag nog rekommendera miniserien från 2006, med Ruth Wilson och Toby Stephens i huvudrollerna. Den får med det viktigaste utan att för den sakens skull bli långrandig (vilket både '73 och '83 kan kännas som). Den har underbar musik och är mycket atmosfärisk, eller vad man ska säga. Den får en iaf att känna att wow, det där är en bok jag skulle vilja läsa. (Jag hade börjat läsa boken innan jag såg den här versionen, men lagt den åt sidan för jag tyckte den var lite tråkig - så såg jag 2006-versionen och plötsligt blev boken betydligt roligare att läsa! Den goda Charlotte har lite svårt att komma till skott ibland.) Inspelningsplatserna är välvalda (jag har varit på två av dem - squee!), kostymerna fina, och även om Rochesters hår inte verkar lyda under några gravitationslagar så kan man inte komma från det faktumet att karlar klär i kravatt, rock och tajta breeches! ;)

Jelp, nu vart jag mörkrädd

Det här inlägget saxade jag precis från ett svar jag skrev i psykologikursen, därav vissa facktermer. Men iaf. Vi håller på att diskutera ett kapitel om attityder och attitydförändringar och psykologisk forskning visar på att om det är något som inte påverkar en direkt så tenderar man till att förlita sig på väldigt enkla saker för att fatta beslut, istället för att faktiskt värdera argumenten som läggs fram. Man är lat, helt enkelt. En av mina kurskamrater pratade om tvättmedel och ställde sig frågan hur det kom sig att hon valt just det märket, och funderade på att det är ganska skrämmande om samma fenomen användes för mer ljusskygga syften än så, t.ex. politik... Och det fick mig att fundera och komma till en slutsats som definitivt gör mig illa till mods.

(Leffe, this is for you.)

Så det här kom jag fram till:

Det är skrämmande hur folk resonerar (eller snarare INTE resonerar) ibland. Så om det är något som påverkar oss direkt så lyssnar vi på argumenten och fattar beslut därefter, men om det är något som INTE påverkar oss direkt så slutar vi tänka helt och hållet och går efter saker som "flest argument vinner", "längst argument vinner", "h*n är snygg" eller "det är ju en expert, så h*n måste ha rätt". Det är ju rent utav livsfarligt att resonera så!

Om man tänker efter så är det ju precis det som pågår på riktigt om man ser på FRA-lagen och liknande. Medelsvensson: "Ja, men vadå? Det där med avlyssning och det påverkar ju bara dem som har något att dölja." = "det påverkar inte mig personligen för jag är inte kriminell eller en terrorist. Nä vad tusan, regeringen och de där är ju experter så det de säger verkar ju vettigt, anti-terrorism och sådär, kör på det, det blir nog bra." Man kan ju bli mörkrädd för mindre! Det Jens tog upp som ett "tänk om"-scenario är inte alls "tänk om" utan "det pågår redan"! Att det verkligen är psykologiska faktorer bakom och inte bara generell apati är skitläskigt ju! Jag tänkte också "jamen, vadådå? Vill regeringen läsa mina ointressanta mejl får de väl göra det om de tycker det är kul" till en början - men sanningen är ju den att det resonemanget lämnar över allt till ett storebrorssamhälle. Om det kommer lite förändringar i taget så vänjer man sig och då är det lätt att införa fler saker allt eftersom, men om man inför allt på en och samma gång så inser man hur löjligt det är och protesterar. Som det sägs:

"Placeras en groda i en kastrull och vattnet kokar upp långsamt så kommer grodan att kokas levande eftersom den inte märker att det blir så varmt att den kommer dö då värmen kommer eftersom. Kokar man upp vattnet först och sedan slänger i grodan medan vattnet kokar så kommer den att hoppa ut ur kastrullen eftersom den direkt märker hur varmt det är."

Först kan de läsa våra mejl. Vad är nästa steg? Ska de börja öppna våra snigelbrev också? Mejl är det många som inte bryr sig så mycket om, men om man påpekar det om vanliga brev så brukar det vara tydligt att nä, det är ett steg för mycket. Varför är inte mejl också ett steg för mycket? Det är ju lika privat, det!

Nu var det visserligen inte tänkt att jag skulle börja diskutera FRA-lagen och liknande här, men det var det jag kom att tänka på efter att ha läst Jens' inlägg. Kanske kan det här avsnittet få oss att tänka efter före och när vi vet att det är något som vi känner inte rör oss direkt hajja till och tänka "men vänta lite nu" och inte bara lämna ifrån oss allt vad tankeverksamhet heter och använda oss av glada heuristics utan istället faktiskt ta ställning till argumenten som sådana och inte bara det som verkar enklast. Cognitive misers - jo jag tackar! Klockrent!

Nä fy fan, hörni.

En liten osäker flicka

MTV-såpakändisen Heidi Montag känner sig som en norsk gudinna, skriver Aftonbladet. Hon är 23 år och har redan plastikopererat sig för över två miljoner kronor.

"Jag är besatt av att bli perfekt."

Det finns benämningar för det. Dels dysmorfofobi, dels dålig självbild.

"Vi vill alla känna oss attraktiva. Så vem har rätt att döma mig?"

Men lilla gumman... kognitiv dissonans, much? Här försöker hon rättfärdiga sitt beteende genom att övertyga sig själv om att hon gör det rätta, men i samma uttalande så ger hon intryck av motsatsen.

Hur började det? När hon var 17 och flyttade från Colorado till Los Angeles:

"Alla hade världens största tuttar. Jag kände mig platt och osäker."

Det är ett känt faktum att Los Angeles är fullt av människor som plastikopererar sig. Brösten som var så stora? Fejkade i 99% av fallen, förmodligen.

"De skrev att jag hade en Jay Leno-haka. Det var elakt och det störde mig."

Att det var elakt och störde henne, visst, man brukar störas av elaka kommentarer om en själv. Att hon har en Jay Leno-haka? Bara Jay Leno har en sådan. Har hon aldrig hört talas om att nätet är fullt av haters? Bara att gå in på valfri YouTube-video och läsa alla kommentarer i stil med "u suck!!!" och "UR GAY!", "FAG", "This is a waste of time, you're a waste of space" o.s.v. Så klart att folk kommer att hitta saker att gnälla på på nätet. Duh!

Det här ska hon alltså ha gjort, för att citera Aftonblaskan:

1. Minilyft av ögonbrynen
2. Botox i pannan och runt ögonen
3. Ny näsoperation
4. Fettinjektioner i kinderna, mungiporna och läpparna
5. Hakförminskning
6. Fettsugning av nacke
7. Opererat in öronen
8. Ny bröstförstoring
9. Fettsugning av höfter, midja, inre- och yttre lår
10. Förstorade skinkor 

Det är en 23-årig kvinna det handlar om, som inte är deformerad sedan födseln eller vanställd på grund av en olycka på något sätt, utan en snygg tjej som innerst inne är en osäker liten flicka som inte har vågat lära känna sig själv och vem hon egentligen är innerst inne. För henne, som har råd och lever i en sådan kultur, så tar det sig ett uttryck i besök hos farbror doktorn. För oss vanliga dödliga så döljer vi vår osäkerhet mot omvärlden genom att t.ex. äta för mycket.

Till syvende och sist kvarstår ju ändå problemet: våga ta itu med dina rädslor och lär känna dig själv och acceptera dig själv för den du är. Så du ser inte ut som en supermodell? Tack och lov för det! Dessa undernärda stackare! Vilja se ut som en sådan? Nej tack!

Nu är hon istället så stel i ansiktet att hon ser ut som en zombie. Ansiktsuttryck, vad ska det vara bra för?

Alla människor är vackra var och en på sitt sätt. Det behöver inte betyda att man har störst tuttar, de rakaste och vitaste tänderna, eller snyggaste spirorna. Om du själv tycker att du är vacker, så lyser det igenom och andra kommer att tycka att du är vacker. Helt gratis är det också.

Följ med mig, följ med mig...

Follow my blog with bloglovin

Monstersång?

Någon som känns vid en sång som jag tror är sjungen av James (som i James & Karin, för dem av oss som minns dem) och som har en text som går ungefär så här?

Åh ditt dumma, dumma monster
Ta och stick din väg!
Sluta och skrämmas, för nu mmm
Ska jag lägga mig
Jag ska drömma fina drömmar
Och inte alls om dig
När jag går och lägger mig

Den är rätt klämmig och jag kommer ihåg melodin och den textsnutten, men jag vet inte vad låten heter. Någon som vet?