Jag. VILL. INTE.

Från Healingforum, 2005-04-25:

Har börjat läsa "An Indigo Celebration" nu, av Jan Tober och Lee Carroll. En massa berättelser om och från Indigo-människor (barn i synnerhet). En del saker där fick mig att garva så att tårarna sprutade på jobbet (det var svårt att försöka låta bli att skratta högt och föra en massa oväsen!)... men men. Det fick mig att minnas något.

Någon som ibland känt "Jag. VILL. INTE." vad gäller något? Som i skolan. Vi kunde få någon uppgift och alla satte genast igång och började bearbeta den, och jag satt bara och stirrade dumt på papperet där den stod beskriven. Kanske satt och gjorde annat ett tag, för att undvika göra något med den, tills man till slut antingen kom på ett sätt att jobba runt det, eller liknande. Jag mindes särskilt en uppgift vi fick en gång i Grafisk Form på gymnasiet. Vi skulle skriva ner hur vi tog oss till skolan, så beskrivande som möjligt. Jag stirrade dumt på papperet i säkert tio minuter och kände bara att jag INTE VILLE. Varför? För att det inte GICK. Jag fick inte fram ett ord att skriva! Stört omöjligt! Ofta i sådana situationer känner jag bara för att kasta iväg något och storma därifrån i protest, men jag är inte riktigt den sortens människa, så jag sitter tyst och lider istället, så att tårarna bränner bakom ögonlocken (gäller för övrigt gärna saker jag känner att jag inte kan, men inte vill erkänna att jag inte kan... heh). Hur jag löste det? Jag skrev den där uppgiften till slut, men inte ur mitt eget perspektiv. Jag skrev den ur någon annans synvinkel - någon som helst hade velat ta och stoppa upp uppgiften i någons kroppsöppning. Då gick det jättebra att skriva plötsligt. :) Vet inte om jag har det färdiga resultatet någonstans, men... nåväl. Läraren hade inget emot den, vad jag vill minnas.

Nu kom jag ihåg något annat, bara därför. När jag var liten och gick hos dagmamma kommer jag ihåg en liten incident. Vad kan jag ha varit? 6-7 år gammal, kanske? Jag gick på ett daghem, kan man väl säga, som var tre dagmammor som gått ihop och köpt ett hus som de hade och passade barn i. Nåväl, jag satt i ett av rummen och lekte eller något sådant, och en av de yngre barnen ville sätta på en blöja på en bäbisdocka, men ungen i fråga behövde gå på toa och en av dagmammorna var tvungen att hjälpa till - så hon lämpade över eländet till MIG! Jag AVSKYDDE dockor när jag var liten (utom Sindy-dockor, för de gillade jag skarpt!), och där satt jag och kände mig utlämnad (förolämpad, rent av), för att någon dumpat en docka på mig och sagt åt mig att sätta på den en blöja, som att det var något jag kunde göra i sömnen. Varför skulle just JAG göra det? Jag brydde mig inte om några förbannade dockor, och blöjbyten? Leka sådant? Varför i hela fridens namn skulle jag vilja befatta mig med något sådant!? Jag satt och blängde tjurigt på dockan och blöjan ett tag innan jag fick en kompis att sätta på den istället. (Någon som faktiskt visste hur man byter blöjor - något jag är lyckligt omedveten om även idag.) Att jag redan då reagerade på den sexism som dagmamman visade gentemot mig, för det var attityden "du är flicka, du vet hur man byter blöjor, för det vet flickor hur man gör" som störde mig. Varför skulle just JAG veta hur man byter blöjor? Bara för att jag är tjej??! Far åt pipsvängen med dig, mänska!

På högstadiet minns jag ett inspirerat tillfälle då vi skulle spela rugby inomhus. Vi var uppdelade i killar och tjejer (oh happy days!), så killarna hade gympa i en gympasal, och på andra sidan skolan hade tjejerna gympa i en annan gympasal, så det var bara tjejer som spelade. (Någon mer än jag som vill strypa alla som tvångsmässigt ska skrika uppmuntringar till en när man har gympa? "Kom igen! Bra jobbat!" AAAAAAAAAAAARGHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!) Jag höll mig i ytterkanten och lät väldigt lik Marvin ifrån Liftarens Guide till Galaxen (jag skojar inte). Vad var meningen med denna våldsamma sport som inte tjänade något som helst syfte eller något jag kunde uppbringa det minsta uns av entusiasm inför? Det var bara så meningslöst, och jag hade hellre bara gått därifrån. (Jag gillade gymnasiet jag gick på, förresten. Tre år och inte en enda friluftsdag! :D) Så skulle man lära sig dansa också... Jag ockuperade bänken tillsammans med en kompis med dåligt knä. Jag tänkte inte paradera runt som en idiot när jag inte ens skulle gå på niornas avslutningsbal. Bah!

När vi ändå pratar gympa, detta... favoritämne... bland skolämnen... Jag tycker inte om att vara till åtlöje. Jag hatade gympasalen på gymnasiet, för det fanns ingång från cafeterian där, och glasfönster hela vägen, så alla hade god överblick av gympasalen därifrån. (Jag lyckades med nöd och näppe snappa åt mig ett G i Idrott och Hälsa A.) Vi dansade en gång, gruppdanser, vilket gick sådär. Ett tag skulle vi planera egna lektioner, och två sportiga tjejer hade aerobicspass. Olyckligtvis var det en av gångerna jag haft det tvivelaktiga omdömet att komma ombytt till lektionen. Jag fullkomligt HATADE hela passet. En av tjejerna var iaf lite uppmuntrande och trevlig, men den andra kunde man verkligen se sadismen lysa ur ögonen (jag skojar inte nu heller). Jag mådde rent överjävligt dåligt efter den lektionen, och så snart alla klasskamrater försvunnit ur det omklädningsrummet satt jag på en bänk och grät. Så bra mådde jag. Inte för lektionen som sådan, utan för att jag kände mig så förudmjukad. (Oops, touchy subject märker jag nu. *gråter* :/ Något jag måste bearbeta, verkar det som. Jaja, ut med skiten, bara.)

Usch vad jag hade mycket på hjärtat idag då. Det värsta är att jag har ännu mer egentligen...! (Och det är just såna här saker jag känner att jag vill skriva om, för att kunna bearbeta dem. Såna saker som säkerligen hänt (åtminstone liknande saker) mången Indigo, och som många går igenom i skolan nu, och som man därför vill sträcka ut en hjälpande han mot, så att de ska slippa må så #()%# dåligt man själv gjort från och till.)

Om vi hoppar framåt i tiden, tills jag gick KY-utbildning... Radiostationen i fråga har en maskot, en gul kyckling. Eller ja, en radioelev iförd en kycklingdräkt. Jag hade kategoriskt dragit mig undan från att stoppa in mig i den där dräkten. På min födelsedag (! - nej, det hade inget samband, jag råkade bara fylla år den dagen. Minns det bara eftersom jag mådde rätt kasst då. Fick en utskällning av en lärare som inte gillat mitt... speciella... reportage från stranden. Han gillade inte min vinkling att jag hatar att vara stranden, och ifrågasatte varför den var så populär, men att det måste vara NÅGOT som folk gillar, annars hade de inte varit där. Bah, har han ingen humor? :look), så var det något ljushuvud till klasskamrat som insisterade på att jag skulle vara kyckling vid någon tillställning. Jag sade snällt "nej tack, jag vill inte", men nejdå, det möttes med "kom igen nu, var inte sån! klart att du ska vara! ALLA ska vara kyckling nån gång!". Att jag vägrade räckte inte heller. En av lärarna tog mig undan privat och frågade varför, och då brast det. (...Likt nu. Obearbetade saker galore! *går iväg och samlar (och snyter!) sig*) Jag förklarade att jag kände mig dum och inte ville utsätta mig för något sådant. Läraren hade förståelse för mina känslor (även om hon förmodligen tyckte jag var helknasig), så jag behövde inte vara kyckling varken då eller ens bli påtänkt i den rollen i framtiden. Lyckligtvis (?) hade ju det där rummet vi satt i glasruta ut mot resten av radiostationen, så de som stod alldeles där utanför var ju lagom förbryllade och undrade vad sjutton som tagit åt mig.

Ja, som sagt. Issues. *klurar lite* Ska kanske gå och meditera lite över Se Hei Ki, kanske? (Jag har inte lärt mig Hon Zha Se Sho Nen-saken än... ehhe... Men jag kan de andra två! *försöker* Måste ta och lära mig den där krångliga saken någon dag. Ju.)

Geometri, usch och tvi!

Från Healingforum, 2005-04-26:

När vi gick på lågstadiet hade vi en mattebok som hette Alfa. Väldigt standard, 1+1=__ och sånt. Jag tyckte det var roligare att färglägga bilderna i boken än att räkna. Det kan säkert ha att göra med att jag redan kunde räkna de där talen som stod där. Jag var ett frågvist barn, så jag lärde mig läsa ganska tidigt och räkna kunde jag också nar jag började skolan. Jag brukade förvåna mamma genom att använda ord jag inte borde kunnat för min ålder, men jag inte bara använde dem (som barn gör, de hör ett ord och slänger in det hipp som happ för att de inte vet vad det betyder), jag använde dem RÄTT! Jag visste precis vad de betydde! Allt skulle utforskas, allt studeras, så jag var lagom överkvalificerad för första årskursen. Mina föräldrar ville att jag skulle börja direkt i tvåan, men hon som skulle bli min fröken i ettan tyckte att det var bättre att jag var tillsammans med barn i min egen ålder (bakåtsträvande... tant!)... sa jag började ettan och tvingades genomlida mina dagar med en drös barn som inte kunde något.

Tvåans arbetsböcker hade jag redan gått igenom i mitten av ettan, multiplikation lärde jag mig av min syster (jag ångrar inte att jag var sjuk när mina klasskamrater fick lära sig det, eftersom min syster förklarade så att jag förstod med en gång hur man gjorde: hon gav mig en bunt pennor, och gjorde till exempel fyra högar med tre pennor i varje. Tre gånger fyra. Hur många pennor använde jag? Tolv!), och fanns det någon läsebok vi hade så hade mina klasskamrater den lättlasta versionen. Vi hade en bok som dels var en berättelse och dels geografi- och historielektion och så fanns det en arbetsbok till också. Pojken och Tigern, om en familj som var på semester i Skåne och när de åkte hem till Norrland så hade de glömt sin katt (Tiger)! Berättelsen gick från Skåne och kattens väg hemåt, till pojkens väg söderut (han smet hemifrån för att hitta sin kompis), tills de möttes någonstans på vägen. En modern Nils Holgersson-historia, typ. Jag hade den gula boken (fullversionen), och alla andra hade den gröna (lättlästa, med större bokstäver). Jag läste ut min en bra bit i förväg, för att jag gillade den. :) Det var en trevlig bok, faktiskt. Detta upprepades på mellanstadiet, då vi läste en Sherlock Holmes-bok i engelskan. Jag hade den avancerade boken där också. Men det var för att jag snappade upp engelska som om jag inte pratat annat. Heh. Jag måste ha känt igen språket från en drös tidigare liv. ;)

Ojdå, det var ju matteböcker jag pratade om ja. Jag tyckte rotfyllning var roligare än matte, ungefär. När vi började fyran fick vi en ny bok, som hette Räkneresan. Jag har inget minne av det, men mamma säger att jag ringde henne på jobbet när jag kommit hem för dagen efter att ha fått den nya matteboken och var jätteentusiastisk. Den var inte bara 1+1=__ utan snarare små uppgifter av typen "Professor Plus har hittat tre krukor på marknaden, men han tappade två av dem. Hur många krukor hade han kvar?" . Det gjorde att det hela kändes lite mer intressant. Vad 2x5 blir är liksom bara siffror utan mening. Att två personer delar på bananer så att de får fem var blir förankrat i något. Det får plötsligt en mening.

Är inte det typiskt, egentligen? Att vi måste ha en MENING bakom saker och ting. Som en gång, mamma bad mig om något, och jag ville veta VARFÖR. (Sedan kom hon med en förklaring som var alldeles på tok för lång, men... Jag fick ett svar i alla fall.)

"Kom hit!" - "Varför?" - "För att jag säger det!" funkar liksom inte på oss. Vi måste veta orsaken till en uppmaning eller liknande. Ett bättre svar där hade varit t.ex. "För att jag har något jag vill visa dig." (Eller liknande.) Om ett indigobarn frågar om de MÅSTE göra någonting och svaret är ja, så är svaret på frågan VARFÖR de måste göra det inte "för att jag säger det!" eller liknande, utan ett bra skäl. Agh, nu tappade jag tråden. Blir lätt så när man sitter och pratar en kund genom spyware-borttagning i över en timme! X(

Jag skulle blivit knäpp om jag hade gått NV! (Jag gick Media. Hej arbetslöshet!) När jag gick på gymnasiet tyckte jag det gick enklare att räkna om jag satt och lyssnade på musik samtidigt. Läraren gnällde över det en gång (för man blir ju okoncentrerad om man ska lyssna på musik när man räknar, eller hur?) men jag förklarade för honom att det var tvärtom för mig; att jag fick lättare att koncentrera och att räkna om jag lyssnade på min freestyle samtidigt. Han tyckte det var okej, så länge jag inte störde någon. Det var typ när jag lyssnade på musik som jag faktiskt räknade. Det är inte många sidor i mitt rutade kollegieblock som använts under de ett och ett halvt år jag gick Matte A! ;) Tur att han aldrig bad om att få in matteläxorna vi hade... *se oskyldig ut*

Efter 1,5 år valde jag att tenta av kursen (annars skulle jag varit färdig med kursen när vi slutade 2an), och fick VG (fick jag i ämnet totalt också, för även om jag "var lite trög i starten, så jobbade jag allt på bra sedan", som han uttryckte det - jag bara log och höll med... och försökte hålla mig för skratt - han skulle bara veta hur mycket jag arbetade, liksom! *flina*). Man fick ha miniräknare på provet, lyckligtvis. Annars hade det inte gått lika bra (miniräknare är till för att användas!)... Det lustiga var att jag hade kanske något litet fel här och där, men förstod ändå principen... utom vad gällde bråktal. Jag hade fel på vartenda ett! Kanske för att jag inte tycker om när folk bråkar? ;) Eller är det för att jag verkligen inte förstår poängen med att räkna ihop 3/4 + 8/12? Vad, pardon my french, i hela HELVETE använder man sånt till?! INGET! Det är värdelöst vetande, inget annat! Recept? Nej, 1 1/2 dl + 3 msk räknas som 150 ml + 45 ml! Så den gubben går inte!

Efter jag gått klart Matte A kunde jag välja att gå Matte B (läsa det samtidigt som de andra i klassen fortsatte med Matte A, så samma lektion, fast annan bok - några klasskamrater valde det alternativet), och jag fick kika i Matte B-boken för att se vad den innehöll. Jag bläddrade och ryste, och fällde kommentaren "Algebra? Det ska man inte räkna! Det är sånt man döper sina barn till!" Matte B? Pyttsan! Jag valde sovmorgon! Ekvationer - vadåför?! Behöver man kunna det för att kunna överleva i världen? Nej.

Andra ämnen var roligare. Bild tyckte jag faktiskt inte om. Vattenfärger ryser jag av (fysiskt - bara nu när jag tänker på det går det ilningar genom kroppen! Ungefär som naglar mot svarta tavlan)... pastellkritor också. Och det totalt bisarrt onödiga i att måla av en fruktskål. Hatade alltid att tvingas kopiera saker sådär. Jag tycker det är roligt att teckna och ha mig, men jag vill bestämma SJÄLV vad jag ska få ner på papperet! Kreativitet, liksom. Det e inte kreativt att tvingas rita av en banan tillsammans med alla andra. "Jag. VILL. INTE!" igen. (Okej, det var ett inlägg som postades dagen innan i forumet, men som jag tänkte posta här imorgon!)

Gick ett år på komvux efter gymnasiet, trots att jag efter gymnasiet var lagom skoltrött. Komvux var UNDERBART! Folk VILLE lära sig! Man hade lektioner några gånger i veckan, men i övrigt var det ingen som kollade att man verkligen fanns på plats mellan 8:30 och 16:00. Jag var mest hemma. ;) Historia och Religion hade jag en och samma lärare i, och han var helt underbar! Det man läste var intressant och roligt! I Historia B fick vi fem olika tidsepoker, och så fick vi välja valfritt ämne inom den epoken att läsa upp oss på och sedan hålla ett litet föredrag om inför resten av gruppen. Fenomenal arbetsmetod! Alla fick läsa om något vi var intresserade av. Fick in full pott på häxprocesserna i Sverige och Förintelsen, kan man säga. (Heliga Birgitta var jag kass på, Pyramiderna gick väl sådär, och 1800-talets mysterier gillade jag skarpt som val, men läraren var inte alls lika imponerad... Mary Celeste och Borley Rectory är ju faktiskt VISST historia. Paranormal historia!) Engelska C var som en befrielse. Folk som faktiskt KUNDE prata engelska, för en gångs skull! Man fick liksom jobba i sin egen takt och grejer. Underbart ställe! Det bevisar att skolan KAN vara rolig, även för Indigo-typer... det måste bara vara passa oss! :)