Har börjat läsa "An Indigo Celebration" nu, av Jan Tober och Lee Carroll. En massa berättelser om och från Indigo-människor (barn i synnerhet). En del saker där fick mig att garva så att tårarna sprutade på jobbet (det var svårt att försöka låta bli att skratta högt och föra en massa oväsen!)... men men. Det fick mig att minnas något.
Någon som ibland känt "Jag. VILL. INTE." vad gäller något? Som i skolan. Vi kunde få någon uppgift och alla satte genast igång och började bearbeta den, och jag satt bara och stirrade dumt på papperet där den stod beskriven. Kanske satt och gjorde annat ett tag, för att undvika göra något med den, tills man till slut antingen kom på ett sätt att jobba runt det, eller liknande. Jag mindes särskilt en uppgift vi fick en gång i Grafisk Form på gymnasiet. Vi skulle skriva ner hur vi tog oss till skolan, så beskrivande som möjligt. Jag stirrade dumt på papperet i säkert tio minuter och kände bara att jag INTE VILLE. Varför? För att det inte GICK. Jag fick inte fram ett ord att skriva! Stört omöjligt! Ofta i sådana situationer känner jag bara för att kasta iväg något och storma därifrån i protest, men jag är inte riktigt den sortens människa, så jag sitter tyst och lider istället, så att tårarna bränner bakom ögonlocken (gäller för övrigt gärna saker jag känner att jag inte kan, men inte vill erkänna att jag inte kan... heh). Hur jag löste det? Jag skrev den där uppgiften till slut, men inte ur mitt eget perspektiv. Jag skrev den ur någon annans synvinkel - någon som helst hade velat ta och stoppa upp uppgiften i någons kroppsöppning. Då gick det jättebra att skriva plötsligt. :) Vet inte om jag har det färdiga resultatet någonstans, men... nåväl. Läraren hade inget emot den, vad jag vill minnas.
Nu kom jag ihåg något annat, bara därför. När jag var liten och gick hos dagmamma kommer jag ihåg en liten incident. Vad kan jag ha varit? 6-7 år gammal, kanske? Jag gick på ett daghem, kan man väl säga, som var tre dagmammor som gått ihop och köpt ett hus som de hade och passade barn i. Nåväl, jag satt i ett av rummen och lekte eller något sådant, och en av de yngre barnen ville sätta på en blöja på en bäbisdocka, men ungen i fråga behövde gå på toa och en av dagmammorna var tvungen att hjälpa till - så hon lämpade över eländet till MIG! Jag AVSKYDDE dockor när jag var liten (utom Sindy-dockor, för de gillade jag skarpt!), och där satt jag och kände mig utlämnad (förolämpad, rent av), för att någon dumpat en docka på mig och sagt åt mig att sätta på den en blöja, som att det var något jag kunde göra i sömnen. Varför skulle just JAG göra det? Jag brydde mig inte om några förbannade dockor, och blöjbyten? Leka sådant? Varför i hela fridens namn skulle jag vilja befatta mig med något sådant!? Jag satt och blängde tjurigt på dockan och blöjan ett tag innan jag fick en kompis att sätta på den istället. (Någon som faktiskt visste hur man byter blöjor - något jag är lyckligt omedveten om även idag.) Att jag redan då reagerade på den sexism som dagmamman visade gentemot mig, för det var attityden "du är flicka, du vet hur man byter blöjor, för det vet flickor hur man gör" som störde mig. Varför skulle just JAG veta hur man byter blöjor? Bara för att jag är tjej??! Far åt pipsvängen med dig, mänska!
På högstadiet minns jag ett inspirerat tillfälle då vi skulle spela rugby inomhus. Vi var uppdelade i killar och tjejer (oh happy days!), så killarna hade gympa i en gympasal, och på andra sidan skolan hade tjejerna gympa i en annan gympasal, så det var bara tjejer som spelade. (Någon mer än jag som vill strypa alla som tvångsmässigt ska skrika uppmuntringar till en när man har gympa? "Kom igen! Bra jobbat!" AAAAAAAAAAAARGHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!) Jag höll mig i ytterkanten och lät väldigt lik Marvin ifrån Liftarens Guide till Galaxen (jag skojar inte). Vad var meningen med denna våldsamma sport som inte tjänade något som helst syfte eller något jag kunde uppbringa det minsta uns av entusiasm inför? Det var bara så meningslöst, och jag hade hellre bara gått därifrån. (Jag gillade gymnasiet jag gick på, förresten. Tre år och inte en enda friluftsdag! :D) Så skulle man lära sig dansa också... Jag ockuperade bänken tillsammans med en kompis med dåligt knä. Jag tänkte inte paradera runt som en idiot när jag inte ens skulle gå på niornas avslutningsbal. Bah!
När vi ändå pratar gympa, detta... favoritämne... bland skolämnen... Jag tycker inte om att vara till åtlöje. Jag hatade gympasalen på gymnasiet, för det fanns ingång från cafeterian där, och glasfönster hela vägen, så alla hade god överblick av gympasalen därifrån. (Jag lyckades med nöd och näppe snappa åt mig ett G i Idrott och Hälsa A.) Vi dansade en gång, gruppdanser, vilket gick sådär. Ett tag skulle vi planera egna lektioner, och två sportiga tjejer hade aerobicspass. Olyckligtvis var det en av gångerna jag haft det tvivelaktiga omdömet att komma ombytt till lektionen. Jag fullkomligt HATADE hela passet. En av tjejerna var iaf lite uppmuntrande och trevlig, men den andra kunde man verkligen se sadismen lysa ur ögonen (jag skojar inte nu heller). Jag mådde rent överjävligt dåligt efter den lektionen, och så snart alla klasskamrater försvunnit ur det omklädningsrummet satt jag på en bänk och grät. Så bra mådde jag. Inte för lektionen som sådan, utan för att jag kände mig så förudmjukad. (Oops, touchy subject märker jag nu. *gråter* :/ Något jag måste bearbeta, verkar det som. Jaja, ut med skiten, bara.)
Usch vad jag hade mycket på hjärtat idag då. Det värsta är att jag har ännu mer egentligen...! (Och det är just såna här saker jag känner att jag vill skriva om, för att kunna bearbeta dem. Såna saker som säkerligen hänt (åtminstone liknande saker) mången Indigo, och som många går igenom i skolan nu, och som man därför vill sträcka ut en hjälpande han mot, så att de ska slippa må så #()%# dåligt man själv gjort från och till.)
Om vi hoppar framåt i tiden, tills jag gick KY-utbildning... Radiostationen i fråga har en maskot, en gul kyckling. Eller ja, en radioelev iförd en kycklingdräkt. Jag hade kategoriskt dragit mig undan från att stoppa in mig i den där dräkten. På min födelsedag (! - nej, det hade inget samband, jag råkade bara fylla år den dagen. Minns det bara eftersom jag mådde rätt kasst då. Fick en utskällning av en lärare som inte gillat mitt... speciella... reportage från stranden. Han gillade inte min vinkling att jag hatar att vara stranden, och ifrågasatte varför den var så populär, men att det måste vara NÅGOT som folk gillar, annars hade de inte varit där. Bah, har han ingen humor? :look), så var det något ljushuvud till klasskamrat som insisterade på att jag skulle vara kyckling vid någon tillställning. Jag sade snällt "nej tack, jag vill inte", men nejdå, det möttes med "kom igen nu, var inte sån! klart att du ska vara! ALLA ska vara kyckling nån gång!". Att jag vägrade räckte inte heller. En av lärarna tog mig undan privat och frågade varför, och då brast det. (...Likt nu. Obearbetade saker galore! *går iväg och samlar (och snyter!) sig*) Jag förklarade att jag kände mig dum och inte ville utsätta mig för något sådant. Läraren hade förståelse för mina känslor (även om hon förmodligen tyckte jag var helknasig), så jag behövde inte vara kyckling varken då eller ens bli påtänkt i den rollen i framtiden. Lyckligtvis (?) hade ju det där rummet vi satt i glasruta ut mot resten av radiostationen, så de som stod alldeles där utanför var ju lagom förbryllade och undrade vad sjutton som tagit åt mig.
Ja, som sagt. Issues. *klurar lite* Ska kanske gå och meditera lite över Se Hei Ki, kanske? (Jag har inte lärt mig Hon Zha Se Sho Nen-saken än... ehhe... Men jag kan de andra två! *försöker* Måste ta och lära mig den där krångliga saken någon dag. Ju.)
Nu kom jag ihåg något annat, bara därför. När jag var liten och gick hos dagmamma kommer jag ihåg en liten incident. Vad kan jag ha varit? 6-7 år gammal, kanske? Jag gick på ett daghem, kan man väl säga, som var tre dagmammor som gått ihop och köpt ett hus som de hade och passade barn i. Nåväl, jag satt i ett av rummen och lekte eller något sådant, och en av de yngre barnen ville sätta på en blöja på en bäbisdocka, men ungen i fråga behövde gå på toa och en av dagmammorna var tvungen att hjälpa till - så hon lämpade över eländet till MIG! Jag AVSKYDDE dockor när jag var liten (utom Sindy-dockor, för de gillade jag skarpt!), och där satt jag och kände mig utlämnad (förolämpad, rent av), för att någon dumpat en docka på mig och sagt åt mig att sätta på den en blöja, som att det var något jag kunde göra i sömnen. Varför skulle just JAG göra det? Jag brydde mig inte om några förbannade dockor, och blöjbyten? Leka sådant? Varför i hela fridens namn skulle jag vilja befatta mig med något sådant!? Jag satt och blängde tjurigt på dockan och blöjan ett tag innan jag fick en kompis att sätta på den istället. (Någon som faktiskt visste hur man byter blöjor - något jag är lyckligt omedveten om även idag.) Att jag redan då reagerade på den sexism som dagmamman visade gentemot mig, för det var attityden "du är flicka, du vet hur man byter blöjor, för det vet flickor hur man gör" som störde mig. Varför skulle just JAG veta hur man byter blöjor? Bara för att jag är tjej??! Far åt pipsvängen med dig, mänska!
På högstadiet minns jag ett inspirerat tillfälle då vi skulle spela rugby inomhus. Vi var uppdelade i killar och tjejer (oh happy days!), så killarna hade gympa i en gympasal, och på andra sidan skolan hade tjejerna gympa i en annan gympasal, så det var bara tjejer som spelade. (Någon mer än jag som vill strypa alla som tvångsmässigt ska skrika uppmuntringar till en när man har gympa? "Kom igen! Bra jobbat!" AAAAAAAAAAAARGHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!) Jag höll mig i ytterkanten och lät väldigt lik Marvin ifrån Liftarens Guide till Galaxen (jag skojar inte). Vad var meningen med denna våldsamma sport som inte tjänade något som helst syfte eller något jag kunde uppbringa det minsta uns av entusiasm inför? Det var bara så meningslöst, och jag hade hellre bara gått därifrån. (Jag gillade gymnasiet jag gick på, förresten. Tre år och inte en enda friluftsdag! :D) Så skulle man lära sig dansa också... Jag ockuperade bänken tillsammans med en kompis med dåligt knä. Jag tänkte inte paradera runt som en idiot när jag inte ens skulle gå på niornas avslutningsbal. Bah!
När vi ändå pratar gympa, detta... favoritämne... bland skolämnen... Jag tycker inte om att vara till åtlöje. Jag hatade gympasalen på gymnasiet, för det fanns ingång från cafeterian där, och glasfönster hela vägen, så alla hade god överblick av gympasalen därifrån. (Jag lyckades med nöd och näppe snappa åt mig ett G i Idrott och Hälsa A.) Vi dansade en gång, gruppdanser, vilket gick sådär. Ett tag skulle vi planera egna lektioner, och två sportiga tjejer hade aerobicspass. Olyckligtvis var det en av gångerna jag haft det tvivelaktiga omdömet att komma ombytt till lektionen. Jag fullkomligt HATADE hela passet. En av tjejerna var iaf lite uppmuntrande och trevlig, men den andra kunde man verkligen se sadismen lysa ur ögonen (jag skojar inte nu heller). Jag mådde rent överjävligt dåligt efter den lektionen, och så snart alla klasskamrater försvunnit ur det omklädningsrummet satt jag på en bänk och grät. Så bra mådde jag. Inte för lektionen som sådan, utan för att jag kände mig så förudmjukad. (Oops, touchy subject märker jag nu. *gråter* :/ Något jag måste bearbeta, verkar det som. Jaja, ut med skiten, bara.)
Usch vad jag hade mycket på hjärtat idag då. Det värsta är att jag har ännu mer egentligen...! (Och det är just såna här saker jag känner att jag vill skriva om, för att kunna bearbeta dem. Såna saker som säkerligen hänt (åtminstone liknande saker) mången Indigo, och som många går igenom i skolan nu, och som man därför vill sträcka ut en hjälpande han mot, så att de ska slippa må så #()%# dåligt man själv gjort från och till.)
Om vi hoppar framåt i tiden, tills jag gick KY-utbildning... Radiostationen i fråga har en maskot, en gul kyckling. Eller ja, en radioelev iförd en kycklingdräkt. Jag hade kategoriskt dragit mig undan från att stoppa in mig i den där dräkten. På min födelsedag (! - nej, det hade inget samband, jag råkade bara fylla år den dagen. Minns det bara eftersom jag mådde rätt kasst då. Fick en utskällning av en lärare som inte gillat mitt... speciella... reportage från stranden. Han gillade inte min vinkling att jag hatar att vara stranden, och ifrågasatte varför den var så populär, men att det måste vara NÅGOT som folk gillar, annars hade de inte varit där. Bah, har han ingen humor? :look), så var det något ljushuvud till klasskamrat som insisterade på att jag skulle vara kyckling vid någon tillställning. Jag sade snällt "nej tack, jag vill inte", men nejdå, det möttes med "kom igen nu, var inte sån! klart att du ska vara! ALLA ska vara kyckling nån gång!". Att jag vägrade räckte inte heller. En av lärarna tog mig undan privat och frågade varför, och då brast det. (...Likt nu. Obearbetade saker galore! *går iväg och samlar (och snyter!) sig*) Jag förklarade att jag kände mig dum och inte ville utsätta mig för något sådant. Läraren hade förståelse för mina känslor (även om hon förmodligen tyckte jag var helknasig), så jag behövde inte vara kyckling varken då eller ens bli påtänkt i den rollen i framtiden. Lyckligtvis (?) hade ju det där rummet vi satt i glasruta ut mot resten av radiostationen, så de som stod alldeles där utanför var ju lagom förbryllade och undrade vad sjutton som tagit åt mig.
Ja, som sagt. Issues. *klurar lite* Ska kanske gå och meditera lite över Se Hei Ki, kanske? (Jag har inte lärt mig Hon Zha Se Sho Nen-saken än... ehhe... Men jag kan de andra två! *försöker* Måste ta och lära mig den där krångliga saken någon dag. Ju.)
