"Like Helen Kirwan-Taylor's children, I, too, immersed myself in books and became creative. But creativity isn't born of happiness, it's born of depression.""Dra åt helvete, jefla mänska," säger jag.
(http://www.dailymail.co.uk/pages/live/femail/article.html?in_article_id=397860&in_page_id=1879)
Jag var inte deprimerad som liten, och har alltid varit stolt över min kreativitet. När jag var liten berättade jag sagor för de andra barnen hos dagmamman. En gång filmade de mig tydligen när jag satt och berättade inför en hel skara med ungar. Bara för att HON (artikelförfattaren) hade en taskig barndom och var deprimerad och skrev berättelser på grund av det så betyder det inte att ALLA har haft samma upplevelser! Jag hade kompisar när jag var liten, men jag tyckte det var roligare att leka på egen hand, t.ex. Om jag hade tråkigt, så gick jag inte till mamma eller pappa och gnällde, utan hittade på saker att sysselsätta mig själv med. Många idag verkar inte ha förmågan att komma på saker att göra själv, utan måste hela tiden ha folk som kommer på det ÅT dem. Varför? Ska det vara så?
Sedan att den som skrev ursprungsartikeln tyckte att barn var tråkiga, så står det ju att hon älskar sina barn. Bara för att man älskar någon behöver man väl inte tycka de är jätteroliga att vara med hela tiden? Jag tycker om att vara ifred. Att ha folk omkring mig hela tiden är inget jag gillar. Är jag hemma så har jag en katt som håller mig sällskap, men utan att vara påträngande. Hon är ute, eller så ligger hon på sängen och sover. Hon måste liksom inte vara på mig hela tiden, utan klarar sig ändå. När hon sedan kommer och vill kela så blir det ju mer uppskattat. Tycker jag. Fast det har ju inget med barn att göra. Men okej, om man ser det som att man har något man måste göra, men som inte är kul. Alla som har djur som följeslagare vet att det finns en massa saker man måste göra som inte är roliga alls, men det vägs upp av den de är. Att jag behöver rensa kattlådan och dammsuga och liknande bleknar till ingenting när jag jämför det med att ha en lurvig katt som ligger och sover bredvid mig i sängen på lördagmorgnarna.
När jag var liten avskydde jag barnkalas. Jag gick på dem, och jag var själv den som fick blåsa ut ljusen på tårtan några gånger, men jag avskydde dem innerligt. Nu var det ju inte så att det var 10 ungar + föräldrar på de där festerna, utan 10 ungar + födelsedagsbarnets föräldrar. Gästernas föräldrar gick med till kalaset, lämnade av barnet och gick hem igen - om de gick med alls. Bodde man två hus bort så behövde man ju inte direkt någon som visade vägen. Om jag då själv skaffar barn i framtiden och vägrar gå på barnkalas med dem (bortsett från att hämta/lämna dem där), gör det mig till en dålig mamma? Om han/hon tvunget vill ha ett barnkalas för sina vänner, så okej, jag organiserar gärna ett i så fall (fast idag när alla är allergiska mot allt och alla så är det inget jag ser fram emot), för deras skull. Det behöver väl inte betyda att jag måste tycka kalaset är roligt? Det är ju barnen som ska tycka det är kul, inte jag.
Sedan, ja, barn är inte särskilt roliga. Som när man var liten och lekte med en kompis, vi kan kalla henne Torsten, så var det värsta som fanns när hon fick syn på en liten unge någonstans. Hon kunde liksom släppa ALLT och bara gå iväg för att "ooooooh:a" och "aaaaaah:a" sig och gulla och ha sig. Kul att man har en så enorm dragningskraft inför sina vänner att de så fort de får syn på en bäbis lämnar en i sticket i sandlådan. Det hände mer än en gång, kan jag lova. Jag förstod aldrig riktigt vad som var så speciellt med de där småttingarna heller, och jag förstår inte riktigt fascinationen inför dem nu heller, och varför folk är så desperata och ser dem som någon sorts mänsklig rättighet.
Som dem som kommenterat artikeln. En del är ärliga och tycker det att ja, barnen ska inte vara precis allt hela tiden. Man älskar dem och gör saker med dem om man kan och har tid, men man ska inte behöva vara deras personliga slav och nöjesfält. Man kan gå med dem på museum eller något om det är sådant de tycker är kul, men att man själv ska behöva tycka det är roligt hela tiden är ju löjligt. De får tycka om Teletubbies hur mycket de vill, och jag skulle låta dem titta på dem tills de storknar, men jag personligen måste ju inte titta eller tycka de är fantastiska, eller gilla alla såna där aktiviteter som ordnas för föräldrar och barn tillsammans. Har man hund så måste man inte tycka det är roligt att gå ut och gå med dem i trettio minusgrader bara för att man älskar sin hund. Eller?
Jag har svårt att relatera till barn. Jag vet inte hur de fungerar och de verkar inte komma med någon bruksanvisning (eller så är den så dåligt översatt ifrån koreanska att den är fullkomligt obegriplig). Har inga småbarn i närheten... förrän jag flyttade till England, då jag nu har fem stycken. Den yngsta blev 3 i år, den äldsta blir 10 eller 11. Tack och lov att den äldsta snart är tonåring! Det är den enda jag riktigt kan förstå, eftersom jag kan komma ihåg hur det var att vara i den åldern. Hennes yngre syster, som blev 8 i förrgår, är väldigt pratglad (läs: tjôta) men det är ju inte så att man kan prata med henne. Hon är för liten. Söt, men för liten. Den äldre kan man ju åtminstone prata med till viss del.
Sedan finns det de som inte kan få barn, eller har svårt för att få, som tycker att kvinnan som skrev ursprungsartikeln minsann inte vet hur lycklig hon är över att få vara mamma, naturligtvis. Samtidigt är det ju så att de inte vet hur det är att vara föräldrar och hur jobbigt det kan vara. Det är ingen dans på rosor, och ger många sömnlösa nätter. Första månaderna har jag hört ska vara rent helvetiska. Kvinnan som skrev artikeln älskar sina söner, och jag tror knappast att hon skulle vilja byta bort dem om hon kunde. Det hon inte gillade var att hon kände sig tvingad till att tycka om att spendera all sin lediga tid med dem och gilla samma saker som de gör. Jag håller helt med henne. Bara för att man är förälder behöver det inte betyda att man vill börja samla på bokmärken eller hockeybilder eller vad nu barn bara "måste" ha nuförtiden. Man måste inte tycka det är kul att leka med dockor för att man blivit förälder. Däremot är det ju trevligt om man tycker det är kul att man kan göra något ihop med sina barn ibland. Om jag hade haft några, och de vore i rätt ålder, så skulle de få gå med i SH. :look
