Datorsupportens klagan

Daterat 18 maj 2006:

Saker jag bara kände lite för att skrika av mig om:

"Jag köpte en dator av er för [tid] sedan" - NEJ, det gjorde du INTE! Vi (PC Supporten) säljer inga datorer, vi är ett datorsupportcallcenter. [ELKEDJA] och [DATORKEDJA] säljer datorer. Det är en jäkla skillnad.

"Men jag har ju köpt både skrivare och bläckpatron/toner av er och har köpt 3 års försäkring också, då ska ju ni ge support på varan ni säljer!" 1 - se ovan. 2 - vår support på "perifera produkter" (skrivare, scanner, digitalkamera, MP3-spelare, router, etc.) är installation, avinstallation, och att datorn har kontakt med grejen i fråga. Inga inställningar, ingen kryptering av trådlösa nätverk, och om det är tydligt att det är ett hårdvarufel på skrivaren, så är det TILLVERKAREN man ska prata med. Det spelar ingen roll om du har köpt hela klabbet i en av butikerna vi supportar. Vi har a) inga manualer till produkten (inte mer än den kunden själv har tillgång till, i alla fall), b) ingen intern information om vad som ska ingå eller vanliga fel med den, c) ingen träning i hur man använder saken, d) inget supportavtal med tillverkaren. Folk får ringa så mycket de vill om sin Brother-skrivare eller Netgear-router eller vad de nu köpt, men mer än att installera/avinstallera gör vi inte, eftersom varken Netgear eller Brother har betalt PC Supporten för att ge support på deras produkter. Jag önskar att folk kunde acceptera detta.

Sedan finns ju det skojiga med t.ex. folk som ringer oss med en Packard Bell-scanner eller något sådant. Vi hänvisar till Packard Bells egen support, eftersom det är perifer utrustning. Packard Bell hänvisar direkt tillbaka till oss för att varan var köpt på *kedjan och "då ger inte de support". JA, vi har ett supportavtal med Packard Bell, men det gäller bara STATIONÄRA OCH BÄRBARA DATORER! Hänvisar vi någon gång en datorkund till tillverkaren, så är det för att vi inte kan svara på frågan för att vi inte har den informationen tillgänglig.

Den eminenta rundgången när kunder har problem med Norman. Vi hänvisar till Norman, då vi inte har mjukvarusupport. Norman hänvisar till Fujitsu-Siemens. Fujitsu-Siemens hänvisar till oss, eftersom datorn är köpt på *kedjan. Ja, men vi har inte support på det där förbaskade skitprogrammet!

Om jag hade fått ett pund för varje gång jag gett någon länken http://www.symantec.com/symnrt för att ta bort Norton hade jag, sedan 28/7 förra året, tjänat in £56. Bara för att Packard Bell och Symantec är i maskopi med varandra för att göra det omöjligt för vanligt folk (även relativt datorkunniga) att få bort eländet ifrån sina burkar.

Tänk om folk som ringde hade tagit och ringt tillverkaren i FÖRSTA hand. När min digitalkamera lade av, kontaktade jag Pixmania och frågade vad som var fel på kameran? Nej, för hur fan skulle de kunna veta det? Vilka var det logiskt att kontakta, som trots allt borde kunna sina produkter utan och innan? Pixmania? Nej, OLYMPUS! Olympus tillverkade min kamera och kan den därför allra bäst. Ringer jag The Tech Guys eller springer tillbaka till Currys om min andra digitalkamera lägger av? ...Okej, dåligt exempel. (Den är försäkrad, så det måste jag ju faktiskt göra. Heh.) Umm. Om min stereo fortfarande hade garanti kvar och den gick sönder, skulle jag prata med Expert i Stenungsund (eller var den nu är köpt - det var en julklapp), eller skulle jag prata med Panasonic? Varför tänker folk inte logiskt, för? En kund frågade mig en gång vilka jag skulle vända mig till om jag var i hans situation, eftersom han tyckte att man självklart vänder sig till butiken man köpt den för att få support. Mitt svar var ett "öhm... ja, jag hade ju i första hand tagit i kontakt med [tillverkare], eftersom det är de som tillverkat produkten, ärligt talat..." Hans svar var ett överraskat "jaha... jaså, skulle du det?" ungefär. Butikspersonalen är säljare, inte produktexperter.

Just det. För datorsupportpersonal så kvittar det om du betalt 3000kr eller 25000 för din dator. Du har en dator som har ett problem, punkt. (Ofta självförvållat.) Du får inte bättre service för att du betalt 25000kr och inte 3000. Har du utökad försäkring på den kommer vi däremot att hjälpa dig med datorn efter de första två åren sedan datorn köptes.

Nej, vi är inte anställda för att visa dig hur du ska bränna illegala DVD-kopior, eller att lära dig hur dina program fungerar, eller hur man porr-surfar.

Om du inte fått med en återställningsskiva med din dator och säljaren inte talat om varför - hör av dig inom 60 dagar, eller så får du pröjsa för skivorna. Det är inte vi som är taskiga, utan regler som TILLVERKARNA satt upp för oss. Många datorer idag har inga skivor som följer med, för man får skapa dem själv. Compaq, HP, Packard Bell, Advent, Philips, Emachine... allihop har hårddiskbaserad återställning som FÖRSVINNER OM MAN INSTALLERAR WINDOWS MED EN VANLIG XP-SKIVA! Och ja, då har du förverkat din garanti på operativsystemet och får gott ta och pröjsa för nya återställningsskivor, eftersom du inte tittat i instruktionsboken, eller läst påminnelsemeddelandena som dyker upp tills du bränt ut skivorna. (Medion, Toshiba och Fujitsu-Siemens kommer med skivor.)

Det finns ett skäl till varför "RTFM" är ett begrepp inom datorvärlden. För att det första du bör göra när du skaffat dig en ny produkt är att READ THE F***ING MANUAL! Det är inte för att tillverkarna tycker det är roligt att skriva manualer som den är med, utan för att du ska kunna förstå hur det du köpt fungerar och hur man ska göra vissa saker, eller vilka funktioner saken har. Om du har ett problem eller undrar hur du gör något - kolla manualen först, eller tryck F1 och läs hjälpavsnittet som kommer upp. Har du ett felmeddelande eller undrar hur du gör något: ett tips: googla. Tro det eller ej, men det är precis det vi sitter och gör. Google har svar på det mesta.

Dubbelkolla alltid saker affären säger. Fråga inte om "datorn har Internet", för de antar automatiskt att du har bredband eller ADSL hemma och säger glatt att jadå, det är klart att den har, och så kommer du hem och kan inte ansluta datorn till Internet för att den, som vi då måste påpeka, inte har något modem installerat. MYCKET få datorer idag har inbyggda modem. Det är mest vanligt i bärbara (och nej, bluetooth/infrarött är INTE standard på alla bärbara! Inte ens trådlöst internet är standard, även om det är betydligt vanligare förekommande!).

Svär inte åt oss för att butiken givit dig falska direktiv eller förhoppningar eller orealistiska förväntningar. De är säljare, och de tycks ha väldigt dålig koll på vad PC Supporten har för syfte. Ungefär som elkedjans hemsida, där det står att vi har nordisk support vardagar 9-21 och lördagar 10-17:30. Vardagar finns det svensk supportpersonal 9-20, men efter 17:30 kan du råka ut för folk som pratar engelska, eftersom de kanske inte kan svenska (d.v.s. det är en finne, dansk eller norrman som svarar för att alla svenskar är upptagna). På lördagar är det inte garanterad svensk support ALLS. Då är vi i regel 3-4 pers som svarar på fyra länders samtal. Två kanske är svenskar. Alla som ringer mig och som inte ringer ifrån Sverige svarar jag på engelska. Det är samma sak för andra språk. Förut skulle vi dessutom prata engelska även med folk från våra egna länder (sedan påpekade vår "Quality Coach" att om vi besvarar samtal på vårt eget språk på lördagar, så är det mindre samtal att ta itu med på måndag och det argumentet köpte jag. Tar jag 10 svenska samtal på lördag, så är det 10 färre samtal på måndag, som är stressig nog som den är).

TA REGELBUNDNA BACKUPER!!! Dina semesterbilder ingår inte i garantin! Kraschar datorn och du inte haft vett nog att göra en säkerhetskopia nån gång ibland så är det DITT fel. Om Windows inte startar och du inte kan mista det som finns på datorn - butikerna tar 450kr för att göra en kopia på DVD/CD åt dig. Förutsatt att de har den utrustningen och kunskapen, vilket de inte alltid har. Åtminstone inte på elkedjan (datorkedjan verkar mer kompetenta på den punkten).

Om du inte förstår eller talar svenska tillräckligt för att kunna föra ett samtal och inte har engelska som backup, snälla, låt någon annan ringa åt dig. Om du inte förstår vad jag säger och jag inte förstår vad du säger, så sitter vi i en halvtimme med en sak som tar högst fem minuter att förklara för någon som kan språket bättre. Jag pratar inte om att folk måste kunna prata perfekt svenska här. Jag pratar om sådana som kanske kan förstå och göra sig förstådda okej om man träffar dem öga-mot-öga, eftersom man har kroppspråk som hjälper till, men som i telefon inte har det att falla tillbaka på och därför sitter som frågetecken. Så länge du kan konversera på svenska (eller engelska) så kan vi hjälpa till. Men förstår du inte vad vi säger, hur många gånger vi än upprepar samma sak fast med olika ord, så lämna telefonen till någon annan. Ditt problem löser sig mycket snabbare och orsakar mindre frustration för oss båda.

Du måste inte vara ett datorproffs för att förstå våra instruktioner. De flesta av oss kan faktiskt förklara exakt hur och var du ska klicka någonstans och gör detta så att du enkelt kan hänga med. Och då vill vi att du klickar där också och inte gör något annat än det du blir ombedd att göra. Ifrågasätt inte varför vi ber dig att läsa upp vad som står under "startobjekt" i MSCONFIG. Om vi ber dig rada upp grejerna som står där, så är du snäll och läser upp dem, utan att ifrågasätta våra motiv eller vad sakerna är för något. Vad de är, är upp till oss att oroa oss över. Ber vi dig bocka ur något, så är det för att saken inte borde ligga där, så tjafsa inte emot. Vill du ha hjälp eller inte? Om vi ställer frågor till dig så är det inte för att vi är korkade eller inte vet vad du pratar om, utan för att klargöra situationen, så att det inte blir några missförstånd. (Hade en som sade "äh!" och lade på när jag ställde frågor, och hans svar var otåliga och hade en tydlig underton av "men puckade brud som inte kan något om datorer!" Vad mig anbelangar så kan han stoppa upp sin trådlösa router där solen inte skiner, det är ungefär lika konstruktivt.)

JA, vi sitter i England och ger support. Nottingham ligger företaget i, som ägs av samma företag som äger elkedjan och datorkedjan, och att den nordiska supporten ligger just här är för att det redan fanns ett etablerat callcenter där för de engelska kedjorna i koncernen, och om all teknik redan fanns där, så var det enklast att rekrytera några skandinaver till Nottingham än att sätta upp ett nytt callcenter i Skandinavien. Trots att vi sitter i England så betalar du inte mer än ett vanligt lokalsamtal när du pratar med oss.

Nej, datorn kommer inte med programpaketet MS Office, eftersom din dator då hade kostat 3000kr mer. Datorer har inte kommit med Office på 5 år, minst. Det är inte vårt fel att butiken antagit att det finns, eller att du misstolkat dem. Ladda ner OpenOffice.org, använd Office-skivan du fick med förra datorn... om den fungerar... eller gå och köp programmet. (Alternativet är att få tag i en kopia eller låna av nån, men det får vi inte säga, eftersom vi får ju inte uppmuntra till piratkopiering.)

Om vi ber dig ringa upp igen och välja vilken dator du har, för att vi påstår att linjen är för dålig och vi inte hör vad du säger, så ljuger vi inte. Det är något knas med linjerna ibland, och det resulterar i a) sprakande när du talar, b) något som låter "BRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR" och dränker ut det mesta av det du säger styckvis, i 5 sekunder till flera minuter, c) det låter som att du är en AM-radiostation med taskig mottagning, eller d) du låter som en smurf. Det sista har jag aldrig upplevt själv. Ibland är det kombinationer av a och b. De är extra roliga. Det spelar ingen roll om DU inte hör de här ljuden. VI hör dem, och på grund av det så hör vi inte dig.

Nej, vi kan inte koppla dig någonstans ifrån våra telefoner, för att de inte programmerade så att det ska gå, eller ringa upp dig. Om du vill ha hjälp så är det du som får ringa. Det hjälper inte att du gnäller över att telefonmenyn är överjävlig. Vi vet redan att den är det, och vi har gnällt på det i två år nu, men eftersom vi är ett separat företag så kan vi skrika oss blå utan att någon bryr sig.

Och sist men inte minst - ja, vi vet att det är frustrerande när grejerna inte fungerar, men varken du eller jag blir hjälpt av att du svär eller skriker eller hotar oss. Det gör oss inte direkt serviceinriktade. Det är inte VÅRT fel att din dator har kraschat, så ta inte ut din ilska eller frustration på oss. Vi har inte betalt för att bli behandlade som skräp av kunder (av företaget själv, däremot låter jag vara osagt...), och om du är otrevlig så kan vi lägga på luren, och det blir du ju hjälpt av, eller hur? Nä. Bemöt oss som du själv villl bli bemött. Om du är sur och grinig så är det inte konstigt om vi smittas. Är du trevlig och gör ditt bästa, även om du "inte kan något alls om datorer", så gör vi vårt bästa också. Okej, vi gör vårt bästa ändå, men om du är trevlig så kanske vi hjälper till lite mer än vad vi egentligen ska göra, bara för att vara snälla, för att vi råkar tycka om dig. Jag har haft underbara samtal med folk, där vi suttit och pratat jättelänge om allt som inte har med datorer att göra. Det är jättekul! (Har t.ex. hittat en man som kände mina farföräldrar, en kvinna som var beroende av Coca-Cola, en f.d. tekniklärare på högskolan, och en kvinna som åkte utomlands och tog röntgenbilder för att det var så lång väntetid i Sverige.) Om du är trevlig mot oss, så är vi trevliga mot dig. Så enkelt är det.




*tar några djupa andetag*


Det var det jag hade att få ur mig för den här gången.

Uppenbarelser

Just nu är mina tankar inte särskilt organiserade, eftersom det är ett nytt sätt för mig att tänka och jag är newbie på området, men jag ska försöka göra mitt bästa. (Svårt att sammanfatta en hel helgs diskussioner i en handvändning också. ;)) Sedan har det blivit diskuterat på olika sätt, ifrån olika synvinklar, men det hör ändå ihop. Det här är långt, men väl värt att fundera på.

Jag vet inte riktigt varifrån det kommer - det var någon bok som Bruno läst vars författare jag glömt - men hon förklarade att han uttryckte hennes livsfilosofi på ett så bra sätt.

Kort och gott: "My business, your business and God's business", vilket man kan översätta med "Min ensak, din ensak, Guds ensak".

Vad betyder nu detta?

• Att Guds ensak, det är saker vi inte kan påverka, typ vädret. Ingen idé att haka upp oss över det och gnälla, för det är inte vår sak att ändra på.
• Din ensak - det är ditt liv, som jag inte ska lägga mig i. Jag har inte med att göra vilket parti du sympatiserar med, vilka kläder du har på dig eller vilka vänner du väljer att umgås med.
• Min ensak - det är MITT liv, som DU inte ska lägga dig i. Du har inte med att göra vad jag väljer att göra i mitt liv, eftersom det är mina val och jag som valt detta liv för att dra lärdomar av det.

Så här: Jag berättar något för att jag vill berätta det, och det kvittar mig vad du tycker om det, eller vad du tycker om mig i övrigt, för det är DIN ensak. Om du inte gillar mig eller det jag har att säga eller står för, så är det DITT problem, inte mitt. Samma sak om jag inte gillar dig eller det du står för, så är det MITT problem, inte ditt. Om jag berättar något så är det inte för att förolämpa, men om du tar det jag säger som en förolämpning, så är det din tolkning och inget jag ska behöva försvara, eftersom jag inte menade något illa med att säga det, men du VALDE att misstolka det och ta illa upp, precis som det är lika mycket ditt val att tycka att det jag sade var jättebäst.

Vi satt och diskuterade detta både länge och väl hela helgen, allihop. Vid olika tillfällen och på olika sätt, men det sammanfattas ändå bäst med de orden. "Min ensak, din ensak, Guds ensak."

En av de första sakerna jag fick höra när jag initierades i Reiki var att man skulle sätta sig själv främst. Detta var verkligen ett koncept jag haft problem med, eftersom jag ofta tycker att det är viktigare att andra har det bra än jag själv, ungefär. Jag är inte lagd åt själviskhet på det sättet som det lät att man skulle vara, men det är ju egentligen inte det det handlar om, har jag förstått nu. När man flyger så säger de att om syrgasmaskerna faller ner, så ska man sätta på sin egen innan man sätter på barnens. Det är DET det handlar om. Om du inte kan hela dig själv kan du inte hela någon annan heller. Alltså först måste syrgasmasken på dig, så att du är trygg, innan du kan börja se till andra. Börja alltså med dig själv. Hela dig själv och sedan andra. Det är inte själviskhet det handlar om.

Sedan är det så att tankar föder känslor, som föder tankar, som föder känslor, osv osv. Man måste frigöra sig från dessa och bryta spiralen.

Det som började en av diskussionerna var att okej, så man ska inte lägga sig i andras ensaker. Det började med att i hagen utanför huset där vi var, så gick fyra ponnyer. En av dessa åt ekollon, och en av kvinnorna på kursen arbetar mycket med hästar, så hon vet att ekollon är giftiga för dem. Hon ville varna ägaren, så att hästen skulle kunna räddas detta otäcka öde. Det blev lite etik och moral - ska man säga till någon något som man fått fram genom en djurkommunikation? Nu var det ju inte något hon fått fram genom en kommunikation, utan helt enkelt hennes kunskap om hästar, men frågan kvarstår. Ska man säga till eller inte?

Svaret blev nej. Vän av ordning säger ju genast "ja men då kommer ju hästen att dö om den fortsätter smälla i sig en massa ekollon och det kan vi ju inte bara stå och titta på utan att göra något!" eller hur? Naturligtvis, jag är en av dem. Men tänk på att det är hästens EGET VAL att äta dessa ekollon, trots att de inte är bra för honom. Varför? För att han har gått igenom så mycket i sitt liv och nu är han gammal, och det är troligtvis dags att ge sig av, känner han. (Att djur skulle begå självmord är en ganska obehaglig och obekväm tanke, tycker jag.) Vem är vi att besluta att han inte ska få sluta sina dagar, om det är det han vill?

Djur bär ofta saker inom sig, och ibland hänger saker ihop med ägaren. Om det är något de bägge två behöver hjälp med, så ska man inte klampa in hur som helst, utan man måste vänta tills DE tar första steget, eftersom om ägaren tar kontakt med dig, så brukar det betyda att de är redo att gå vidare i livet, och lägga problemet bakom sig. De kan med andra ord bli hjälpta eftersom de nått den punkt då de ber om hjälp, och därför är de mogna att ta itu med problemet. Om man bara klampar in hur som helst, så är de inte redo för det och då blir de heller inte hjälpta. Att de ber om hjälp betyder att de är redo att ändra sig. Det här hör egentligen ihop med diskussionen om ifall man ska ge folk healing utan att fråga. Svaret blir isf att nej, det ska man inte, eftersom man inte ska lägga sig i andras liv. Det knyter ju också an med Paganismens tankar om att magi inte får utföras för att försöka påverka någon specifik person, eftersom det är att lägga sig i, och den enda person vars ensak du har rätt att lägga dig i är dina egna.

Som fortsättning på hästdiskussionen så drog samma person upp att hon var på en grisfarm och verkligen kände hur dåligt grisarna mådde, och hon satte genast igång brevskrivning och namninsamling och grejer för att förbättra deras tillvaro. Var det också fel i så fall? Ja OCH nej. Varför hade hon gjort det? För att hon tyckte synd om grisarna. Men vad för syfte hade hon, vad motiverade henne känslomässigt? Det är snårigt, för man kan ju dels se det som att kanske så var grisarna medvetna om att de var tvungna att lida i det här livet och varför skulle hon komma och lägga sig i - men samtidigt - kanske var hon menad att förbättra deras situation. Vem vet?

Sedan var det ju vad hon tyckte om människorna som var ansvariga för att grisarna inte mådde bra. Hon kunde inte specifiera någon särskild känsla. Jag fick i bilen på väg ner följande scenario: "Det stod i nyheterna att några tonåringar kört kattungar i en torktumlare - hur känner du inför det?" (Vi diskuterade indigo, och "may have a problem with rage", för jag tyckte att det kändes lite konstigt i början, eftersom jag är så tyst och snäll av mig vanligtvis.) Mitt svar var kort och gott "SKITFÖRBANNAD!!" medan Bruno förklarade att hon snarare kände ...agh, vad heter det på svenska? "Pity". Tycka synd om! Hon tyckte synd om katterna som fick utstå lidandet, men hon tyckte samtidigt synd om tonåringarna, för vilken uppväxt måste de inte ha haft för att kunna göra något sådant mot oskyldiga små liv? Nåh, det hörde ihop med det med grisarna, på så sätt att min spontanreaktion var ilska... vilket i så fall skulle varit min drivkraft där. Nu kunde tjejen med grisarna inte säga direkt att det som motiverade henne var ilska, men ändå. Hon sade att hon skulle känna sig skuldtyngd om hon inte gjorde något åt grisarna när hon hade chansen.

För att kunna komma fram till ett bra sätt, eller ett bra handlande, så måste man först komma underfund med sin egen motivation. Hon hade kunnat ha skuld som drivkraft - det är en mycket vanlig sådan, trots allt. Hon känner sig skyldig om hon inte hjälper grisarna, alltså måste hon hjälpa dem för att inte känna skuld. Då försöker hon inte rädda dem för DERAS skull, utan för sin EGEN, så att HON ska slippa få skuldkänslor. Istället, innan man gör något, ska man alltså ställa sig frågan VARFÖR man vill göra något, och ta itu med alla känslor som kommer fram. Om man efter det fortfarande anser att det är rätt att lägga sig i, så gör det, för du kommer då hitta den allra bästa vägen att gå vidare med saken, vem som är rätt person att tala med, exempelvis. Men gör inte något innan din sanna motivation kommit fram.

Den svåraste läxan är att ta avstånd, men det är det som skiljer dem som faktiskt hjälper folk ifrån alla dem som ska rädda världen... Jag hoppas att jag förstått detta lite bättre nu och är redo att ta steget ifrån världsfrälsare till att vara en sann hjälpare.

Edit: Så länge man är på det klara med sin motivation bakom att vilja agera, så kör på. Så länge man inte är motiverad av skuld eller liknande.

Som vi diskuterade också, men som jag glömde skriva ovan, var att om man ser ett barn som ramlar ner ifrån ett träd eller liknande, så är det klart att man ingriper och inte bara går därifrån. Men då ingriper man utan att tänka. Och det har jag för mig vi kom fram till var okej, för då har man inte hunnit tänka på det och därmed hunnit skapa en känsla som man måste ta itu med. Agerar man omedelbart utan att tänka så har man inte hunnit skaffa sig en motivation, liksom.

Tråkiga barn

"Like Helen Kirwan-Taylor's children, I, too, immersed myself in books and became creative. But creativity isn't born of happiness, it's born of depression."
(http://www.dailymail.co.uk/pages/live/femail/article.html?in_article_id=397860&in_page_id=1879)

"Dra åt helvete, jefla mänska," säger jag.

Jag var inte deprimerad som liten, och har alltid varit stolt över min kreativitet. När jag var liten berättade jag sagor för de andra barnen hos dagmamman. En gång filmade de mig tydligen när jag satt och berättade inför en hel skara med ungar. Bara för att HON (artikelförfattaren) hade en taskig barndom och var deprimerad och skrev berättelser på grund av det så betyder det inte att ALLA har haft samma upplevelser! Jag hade kompisar när jag var liten, men jag tyckte det var roligare att leka på egen hand, t.ex. Om jag hade tråkigt, så gick jag inte till mamma eller pappa och gnällde, utan hittade på saker att sysselsätta mig själv med. Många idag verkar inte ha förmågan att komma på saker att göra själv, utan måste hela tiden ha folk som kommer på det ÅT dem. Varför? Ska det vara så?

Sedan att den som skrev ursprungsartikeln tyckte att barn var tråkiga, så står det ju att hon älskar sina barn. Bara för att man älskar någon behöver man väl inte tycka de är jätteroliga att vara med hela tiden? Jag tycker om att vara ifred. Att ha folk omkring mig hela tiden är inget jag gillar. Är jag hemma så har jag en katt som håller mig sällskap, men utan att vara påträngande. Hon är ute, eller så ligger hon på sängen och sover. Hon måste liksom inte vara på mig hela tiden, utan klarar sig ändå. När hon sedan kommer och vill kela så blir det ju mer uppskattat. Tycker jag. Fast det har ju inget med barn att göra. Men okej, om man ser det som att man har något man måste göra, men som inte är kul. Alla som har djur som följeslagare vet att det finns en massa saker man måste göra som inte är roliga alls, men det vägs upp av den de är. Att jag behöver rensa kattlådan och dammsuga och liknande bleknar till ingenting när jag jämför det med att ha en lurvig katt som ligger och sover bredvid mig i sängen på lördagmorgnarna.

När jag var liten avskydde jag barnkalas. Jag gick på dem, och jag var själv den som fick blåsa ut ljusen på tårtan några gånger, men jag avskydde dem innerligt. Nu var det ju inte så att det var 10 ungar + föräldrar på de där festerna, utan 10 ungar + födelsedagsbarnets föräldrar. Gästernas föräldrar gick med till kalaset, lämnade av barnet och gick hem igen - om de gick med alls. Bodde man två hus bort så behövde man ju inte direkt någon som visade vägen. Om jag då själv skaffar barn i framtiden och vägrar gå på barnkalas med dem (bortsett från att hämta/lämna dem där), gör det mig till en dålig mamma? Om han/hon tvunget vill ha ett barnkalas för sina vänner, så okej, jag organiserar gärna ett i så fall (fast idag när alla är allergiska mot allt och alla så är det inget jag ser fram emot), för deras skull. Det behöver väl inte betyda att jag måste tycka kalaset är roligt? Det är ju barnen som ska tycka det är kul, inte jag.

Sedan, ja, barn är inte särskilt roliga. Som när man var liten och lekte med en kompis, vi kan kalla henne Torsten, så var det värsta som fanns när hon fick syn på en liten unge någonstans. Hon kunde liksom släppa ALLT och bara gå iväg för att "ooooooh:a" och "aaaaaah:a" sig och gulla och ha sig. Kul att man har en så enorm dragningskraft inför sina vänner att de så fort de får syn på en bäbis lämnar en i sticket i sandlådan. Det hände mer än en gång, kan jag lova. Jag förstod aldrig riktigt vad som var så speciellt med de där småttingarna heller, och jag förstår inte riktigt fascinationen inför dem nu heller, och varför folk är så desperata och ser dem som någon sorts mänsklig rättighet.

Som dem som kommenterat artikeln. En del är ärliga och tycker det att ja, barnen ska inte vara precis allt hela tiden. Man älskar dem och gör saker med dem om man kan och har tid, men man ska inte behöva vara deras personliga slav och nöjesfält. Man kan gå med dem på museum eller något om det är sådant de tycker är kul, men att man själv ska behöva tycka det är roligt hela tiden är ju löjligt. De får tycka om Teletubbies hur mycket de vill, och jag skulle låta dem titta på dem tills de storknar, men jag personligen måste ju inte titta eller tycka de är fantastiska, eller gilla alla såna där aktiviteter som ordnas för föräldrar och barn tillsammans. Har man hund så måste man inte tycka det är roligt att gå ut och gå med dem i trettio minusgrader bara för att man älskar sin hund. Eller?

Jag har svårt att relatera till barn. Jag vet inte hur de fungerar och de verkar inte komma med någon bruksanvisning (eller så är den så dåligt översatt ifrån koreanska att den är fullkomligt obegriplig). Har inga småbarn i närheten... förrän jag flyttade till England, då jag nu har fem stycken. Den yngsta blev 3 i år, den äldsta blir 10 eller 11. Tack och lov att den äldsta snart är tonåring! Det är den enda jag riktigt kan förstå, eftersom jag kan komma ihåg hur det var att vara i den åldern. Hennes yngre syster, som blev 8 i förrgår, är väldigt pratglad (läs: tjôta) men det är ju inte så att man kan prata med henne. Hon är för liten. Söt, men för liten. Den äldre kan man ju åtminstone prata med till viss del.

Sedan finns det de som inte kan få barn, eller har svårt för att få, som tycker att kvinnan som skrev ursprungsartikeln minsann inte vet hur lycklig hon är över att få vara mamma, naturligtvis. Samtidigt är det ju så att de inte vet hur det är att vara föräldrar och hur jobbigt det kan vara. Det är ingen dans på rosor, och ger många sömnlösa nätter. Första månaderna har jag hört ska vara rent helvetiska. Kvinnan som skrev artikeln älskar sina söner, och jag tror knappast att hon skulle vilja byta bort dem om hon kunde. Det hon inte gillade var att hon kände sig tvingad till att tycka om att spendera all sin lediga tid med dem och gilla samma saker som de gör. Jag håller helt med henne. Bara för att man är förälder behöver det inte betyda att man vill börja samla på bokmärken eller hockeybilder eller vad nu barn bara "måste" ha nuförtiden. Man måste inte tycka det är kul att leka med dockor för att man blivit förälder. Däremot är det ju trevligt om man tycker det är kul att man kan göra något ihop med sina barn ibland. Om jag hade haft några, och de vore i rätt ålder, så skulle de få gå med i SH. :look