Kårobligatoriet

Det kan väl finnas en poäng med studentkårer om man läser heltid på ett universitet eller högskola och faktiskt GÅR där fysiskt. Då kan man dra nytta av lokala rabatter, kåraktiviteter och allt sånt. Nu råkade jag tycka instinktivt illa om att bli medtvingad i vad som inte är annat än en fackförening för studenter, även när jag faktiskt gick fysiskt på GU (i en hel månad, woo!), men i alla fall.

Nu går jag inte fysiskt på ett universitet eller högskola, jag läser heltid på distans. För närvarande på två olika lärosäten, men innan har jag läst på tre olika, exempelvis. Det räcker inte med att betala EN kår, man måste betala ALLA TRE. Har man inte gått på skolan innan måste man dessutom lägga på en inskrivningsavgift.

Kåren har ett syfte, men för oss distansstudenter så är den bara en onödig utgift, eftersom den bara riktigt kommer till användning om vi skulle råka få problem med en lärare. Annars betalar vi bara 200+kr PER LÄROSÄTE för att få våra betyg registrerade, och det är vansinnigt. Vi kan inte delta i kåraktiviteter när vi bor 20, 50 eller 100 mil bort, eller i ett helt annat land. Bor vi utanför Sverige kan vi inte ens dra nytta av de nationella rabatterna det innebär att få t.ex. ett Mecenat-kort - mer än att vi kan visa den lilla texten på baksidan där det står "the holder of this card is a student in Sweden" (biljetterna till Avenue Q i London blev plötsligt enormt mycket billigare på det sättet).

Ska man ha en studentkår så borde den vara nationell och medlemskap i en ger medlemskap oavsett var man går eller på hur många platser. Eller att det räcker med att vara med i en (i mitt fall KSK, eftersom det är där jag läser flest poäng per termin). Eller att man inte behöver betala avgift om man distanspluggar. Det värsta är när man går en heltidsfart-kurs på 7,5p som är över på en månad och bli avkrävd nära 300kr för det - Umeå, I'm looking at you.

Sedan jag började plugga igen, sommaren 2008, har jag blivit avtvingad följande:

Studentkår	Kostnad	Poäng betalda	Poäng tagna
STUDENTKÅREN HÖGSKOLAN I KALMAR	215,00	7,5	0*
STUDENTKÅREN I VÄXJÖ	120,00	7,5	7,5
STUDENTKÅREN KRISTIANSTAD	650,00	60	(60)**
STUDENTKÅREN VID HÖGSKOLAN VÄST	175,00	7,5	7,5
STUDERANDEKÅREN FALUN-BORLÄNGE	450,00	15	7,5*
UMEÅ STUDENTKÅR	275,00	7,5	(7,5)**
	= 1885,00 kr	= 105	= 90

* Kurser som jag var korkad nog att betala kåravgift för och sedan insåg att jag inte hade tid att gå... och kom på det typ veckan efter sista datum för att kräva tillbaka kåravgiften. Ja, det är dumstrut på det, jag vet. Won't happen again.
** Kristianstad: har 37,5p, läser 22,5p nu i höst; Umeå: läser 7,5 nu i höst.

Har jag behövt kåren någon gång? Nej. 1885 kr åt skogen, som kunde lagts på kursböcker istället, för psykologiböcker är verkligen inte billiga i inköp! Eller böcker i allmänhet, om man måste importera dem från Sverige eftersom Amazon.co.uk inte direkt säljer svenskspråkiga böcker. Bokus tar ut ungefär lika mycket i frakt till England som böckerna kostar, kan jag tala om, och AdLibris skickar överhuvudtaget inte hit. Amazon.se - JA TACK!

Nu ska lyckligtvis kårobligatoriet avskaffas från och med 1 juli 2010, så det är lyckligtvis bara en till termin man ska behöva kasta pengar i sjön. Kårerna har tydligen gnällt över att folk inte kommer att betala och DOOOOOOOOM och sådär, men jag tror ändå att det finns folk som kommer att betala, för att de vill delta i kåraktiviteter och liknande. Jag kommer däremot gladeligen behålla mina surt förvärvade slantar. (Ja, surt. Pröva på att läsa statistik inom psykologi om du har haft en livslång motvilja mot matte som till hälften är grundad på dyskalkyli, så får du se hur lätt och roligt du har det. Jag hoppas på omtentan.)

Är det frivilligt skulle jag ändå kunna tänka mig att fortsätta betala kåravgift. Faktiskt. KSK skulle kunna få kräva mig på 200kr/termin utan att jag knorrar för mycket, för det är ändå i Kristianstad som jag läser huvudämnet i min examen, och om något skulle knasa till sig där så är jag gärna "försäkrad". Men det är också den ENDA kår som jag skulle välja att gå med i, eftersom jag ser en poäng med det. Nu har jag inget val utan är påtvingad medlemskap i 2-4 studentkårer jag varken har intresse eller nytta av. Så jag välkomnar avskaffandet av kårobligatoriet. Synd bara att det inte trädde i kraft två år tidigare.

En värld utan pengar

Resonemang: Om det inte fanns pengar så skulle det vara fritt fram att utarma Jordens resurser hej vilt och förstöra miljön ännu mer. Pengar håller människor i schack så att de inte kan få allt de vill och därmed håller även miljön i schack.

Svar (saxat från Helhetsforum): Men samtidigt, utan pengar så skulle det inte finnas företag som tänker på pengar först och miljön i andra hand (eller inte alls). Eftersom alla vill ha allt så billigt som möjligt så har vi saker som broilerhöns och billiga men smutsiga fabriker i tredje världen. Om det inte fanns pengar att profitera på, så skulle det inte finnas någon anledning att föda upp broilerhöns - då kan de ju lika gärna få gå ute i solen och trivas. Dessutom så skulle folk inte tvingas att jobba med usla och livsfarliga jobb för att de måste få ihop tillräckligt med pengar för att kunna äta och göda resten av familjen, eftersom de skulle kunna leva ändå... och varför skulle man då jobba under sådana förhållanden? VÄLJA att jobba utan skyddskläder i förorenad mark, liksom? Tror inte att folk är så dumma. Enda skälet till att de gör det nu är att de blir tvingade till det om de vill få lön.

Samma sak med barnarbete. Det är för att de är så fattiga att de inte har råd med annat än att barnen jobbar, och företag och jordbrukare som bara vill se till att få så mycket pengar som möjligt skiter i om det är en nioåring som borde gå i skolan istället, för de får ju en extra arbetare så att de kan tjäna mer pengar eller åtminstone tjäna dem snabbare. Om det inte fanns ekonomiska skäl till att utarma planeten så tror jag att folk skulle vara lite mer inne på att vara snälla mot den istället. Då skulle det inte finnas någon "men det kostar för mycket"-ursäkt till att inte investera i grönare fabriker och liknande. Dessutom så är det inte ALLA som vill ha ALLT... visst, det finns ganska många, men när de fått allt de vill ha, så lär de upptäcka att det fortfarande inte gjorde dem lyckliga... så jag tror att det skulle jämna ut sig i längden. Först är det nyhetens behag, sedan... ja.

Utan pengar så finns det inget skäl att annonsera heller, och annonser är väldigt bra på att få oss att vilja ha saker som vi annars inte skulle varit intresserade av. Skulle folk gå ut och köpa en massa iPods (exempelvis) om det inte vore "inne" och inte gjordes någon reklam för produkten? Istället tror jag att folk skulle satsa på kvalitet, att det som blir populärt är det som är vettigt, inte bara det som ser bra ut och har multimiljonbelopp som reklambudget. Det är reklamen som talar om för oss att vi "bara måste" ha en produkt. Tricket är att lära sig strunta i det. Bara för att det är erbjudande på ICA behöver man inte älga iväg och handla just det, eller om det är rea på OnOff. Möt det med ett ointresserat "jaha" istället. Jag ser reklam som information, som t.ex. när vi behövde byta ut sängen förra året (den gamla höll på att gå sönder) - "åh, det är rea på Dreams".

Jag tror på en balans. Om det inte fanns folk som av nöden blir tvingade att jobba i diamantgruvor och liknande, skulle de jobba där självmant? Oavsett yrken, om det inte var för att man inte kunde få det jobb man egentligen vill ha och skulle klara bäst av så skulle folk inte tvingas jobba i underbetalda jobb som de avskyr, men samtidigt så tror jag att det verkligen finns folk som VILL jobba med sådant som en del andra avskyr. Städare är inget fult jobb på något sätt, men en del har det för att de inte kan få något annat jobb - samtidigt finns det folk som tycker att städning är skitkul och trivs hur bra som helst. Samma sak med vad som helst. Bara för att alla skulle kunna utbilda sig till hjärnkirurger så lär det bara vara dem som faktiskt VILL bli det som gör det, men det finns inget ekonomiskt hinder för att bli det. (Förvisso inte så stort problem i Sverige som har gratis utbildning, men desto större i andra länder som faktiskt tar ut skolavgift. Finns ett skäl att jag pluggar distans på högskola i Sverige istället för att plugga exakt samma kurser på engelska högskolor...) Eller jobbar på TV som ju "alla" vill. Vadå alla? Det är faktiskt inte ALLA som vill jobba på TV. Det FINNS folk som vill bli civilekonomer, hårfrisörer, banktjänstemän och bartenders, o.s.v.. Folk skulle kunna ägna sig åt det de vill utan att vara tvungna att göra något de vantrivs med bara för att tjäna ihop pengar för att betala räkningar.

Ja, det finns folk som skulle säga "woohoo!" åt att inte tvingas behöva jobba, men samtidigt skulle de ju inte längre få diverse bidrag heller. För att ett pengalöst samhälle ska fungera så måste man ju fortfarande ha någon sorts utbyte av tjänster och gentjänster, för även utan pengar flyger det inte in stekta sparvar i munnen på en. Man måste fortfarande jobba för att få det man vill ha. Du kanske fortfarande vill ha en 50-tums plasma-TV, men du får ingen av att bara sitta och rulla tummarna eller spela WoW hela dagen. Den som har elektronik att erbjuda kanske kräver att du gör något för att få TV:n i fråga, som att städa "affären" en viss period, längre ju högre efterfrågan det är på saken man vill ha. Så på så sätt kan man inte bara gå och säga "jag vill ha det, det och det" och bära hem det i en kasse, för även om de inte kostar pengar så "kostar" det ändå. "There's no such thing as a free lunch"... ;)

Mina två knutingar.

Jefla CSN

Det är ju så att man kan bli förbannad!

Det är fyra betalningstillfällen per år för att betala tillbaka studieskulder. Visst, okej, fair enough. När man däremot börjar räkna på saker och ting så är det ju inte utan att man blir lite sné.

I år har jag betalat in 6700 kr till mitt "efter 30 juni 2001"-lån. Det är lite mer än vad de ville ha av mig, men som jag ser det, om det finns lite extra så är det lika bra att betala, så kanske man kan bli av med det lite snabbare.

Om jag jämför skulduppgift i mitt senaste årsbesked (31/12/2006) med aktuell studieskuld (16/11/2007) så skiljer det i skrivande stund 4543 kr. Och jag har betalat in 6700 kr i år, som sagt. Det är en skillnad på 2157 kr som har tagit vägen någonstans... Förmodligen i ränta, antar jag. Men alltså... ca 32% har försvunnit. 32% ränta?! Jo, jag tackar jag!

Men det är ju genom skulder som banker hittar på pengar, så... "Beh. Vidrigt."

Se dokumentären jag postade här: http://doctortrax.blogspot.com/2007/10/supporting-my-argument.html