Just nu är mina tankar inte särskilt organiserade, eftersom det är ett nytt sätt för mig att tänka och jag är newbie på området, men jag ska försöka göra mitt bästa. (Svårt att sammanfatta en hel helgs diskussioner i en handvändning också. ;)) Sedan har det blivit diskuterat på olika sätt, ifrån olika synvinklar, men det hör ändå ihop. Det här är långt, men väl värt att fundera på.
Jag vet inte riktigt varifrån det kommer - det var någon bok som Bruno läst vars författare jag glömt - men hon förklarade att han uttryckte hennes livsfilosofi på ett så bra sätt.
Kort och gott: "My business, your business and God's business", vilket man kan översätta med "Min ensak, din ensak, Guds ensak".
Vad betyder nu detta?
- Att Guds ensak, det är saker vi inte kan påverka, typ vädret. Ingen idé att haka upp oss över det och gnälla, för det är inte vår sak att ändra på.
- Din ensak - det är ditt liv, som jag inte ska lägga mig i. Jag har inte med att göra vilket parti du sympatiserar med, vilka kläder du har på dig eller vilka vänner du väljer att umgås med.
- Min ensak - det är MITT liv, som DU inte ska lägga dig i. Du har inte med att göra vad jag väljer att göra i mitt liv, eftersom det är mina val och jag som valt detta liv för att dra lärdomar av det.
Så här: Jag berättar något för att jag vill berätta det, och det kvittar mig vad du tycker om det, eller vad du tycker om mig i övrigt, för det är DIN ensak. Om du inte gillar mig eller det jag har att säga eller står för, så är det DITT problem, inte mitt. Samma sak om jag inte gillar dig eller det du står för, så är det MITT problem, inte ditt. Om jag berättar något så är det inte för att förolämpa, men om du tar det jag säger som en förolämpning, så är det din tolkning och inget jag ska behöva försvara, eftersom jag inte menade något illa med att säga det, men du VALDE att misstolka det och ta illa upp, precis som det är lika mycket ditt val att tycka att det jag sade var jättebäst.
Vi satt och diskuterade detta både länge och väl hela helgen, allihop. Vid olika tillfällen och på olika sätt, men det sammanfattas ändå bäst med de orden. "Min ensak, din ensak, Guds ensak."
En av de första sakerna jag fick höra när jag initierades i Reiki var att man skulle sätta sig själv främst. Detta var verkligen ett koncept jag haft problem med, eftersom jag ofta tycker att det är viktigare att andra har det bra än jag själv, ungefär. Jag är inte lagd åt själviskhet på det sättet som det lät att man skulle vara, men det är ju egentligen inte det det handlar om, har jag förstått nu. När man flyger så säger de att om syrgasmaskerna faller ner, så ska man sätta på sin egen innan man sätter på barnens. Det är DET det handlar om. Om du inte kan hela dig själv kan du inte hela någon annan heller. Alltså först måste syrgasmasken på dig, så att du är trygg, innan du kan börja se till andra. Börja alltså med dig själv. Hela dig själv och sedan andra. Det är inte själviskhet det handlar om.
Sedan är det så att tankar föder känslor, som föder tankar, som föder känslor, osv osv. Man måste frigöra sig från dessa och bryta spiralen.
Det som började en av diskussionerna var att okej, så man ska inte lägga sig i andras ensaker. Det började med att i hagen utanför huset där vi var, så gick fyra ponnyer. En av dessa åt ekollon, och en av kvinnorna på kursen arbetar mycket med hästar, så hon vet att ekollon är giftiga för dem. Hon ville varna ägaren, så att hästen skulle kunna räddas detta otäcka öde. Det blev lite etik och moral - ska man säga till någon något som man fått fram genom en djurkommunikation? Nu var det ju inte något hon fått fram genom en kommunikation, utan helt enkelt hennes kunskap om hästar, men frågan kvarstår. Ska man säga till eller inte?
Svaret blev nej. Vän av ordning säger ju genast "ja men då kommer ju hästen att dö om den fortsätter smälla i sig en massa ekollon och det kan vi ju inte bara stå och titta på utan att göra något!" eller hur? Naturligtvis, jag är en av dem. Men tänk på att det är hästens EGET VAL att äta dessa ekollon, trots att de inte är bra för honom. Varför? För att han har gått igenom så mycket i sitt liv och nu är han gammal, och det är troligtvis dags att ge sig av, känner han. (Att djur skulle begå självmord är en ganska obehaglig och obekväm tanke, tycker jag.) Vem är vi att besluta att han inte ska få sluta sina dagar, om det är det han vill?
Djur bär ofta saker inom sig, och ibland hänger saker ihop med ägaren. Om det är något de bägge två behöver hjälp med, så ska man inte klampa in hur som helst, utan man måste vänta tills DE tar första steget, eftersom om ägaren tar kontakt med dig, så brukar det betyda att de är redo att gå vidare i livet, och lägga problemet bakom sig. De kan med andra ord bli hjälpta eftersom de nått den punkt då de ber om hjälp, och därför är de mogna att ta itu med problemet. Om man bara klampar in hur som helst, så är de inte redo för det och då blir de heller inte hjälpta. Att de ber om hjälp betyder att de är redo att ändra sig. Det här hör egentligen ihop med diskussionen om ifall man ska ge folk healing utan att fråga. Svaret blir isf att nej, det ska man inte, eftersom man inte ska lägga sig i andras liv. Det knyter ju också an med Paganismens tankar om att magi inte får utföras för att försöka påverka någon specifik person, eftersom det är att lägga sig i, och den enda person vars ensak du har rätt att lägga dig i är dina egna.
Som fortsättning på hästdiskussionen så drog samma person upp att hon var på en grisfarm och verkligen kände hur dåligt grisarna mådde, och hon satte genast igång brevskrivning och namninsamling och grejer för att förbättra deras tillvaro. Var det också fel i så fall? Ja OCH nej. Varför hade hon gjort det? För att hon tyckte synd om grisarna. Men vad för syfte hade hon, vad motiverade henne känslomässigt? Det är snårigt, för man kan ju dels se det som att kanske så var grisarna medvetna om att de var tvungna att lida i det här livet och varför skulle hon komma och lägga sig i - men samtidigt - kanske var hon menad att förbättra deras situation. Vem vet?
Sedan var det ju vad hon tyckte om människorna som var ansvariga för att grisarna inte mådde bra. Hon kunde inte specifiera någon särskild känsla. Jag fick i bilen på väg ner följande scenario: "Det stod i nyheterna att några tonåringar kört kattungar i en torktumlare - hur känner du inför det?" (Vi diskuterade indigo, och "may have a problem with rage", för jag tyckte att det kändes lite konstigt i början, eftersom jag är så tyst och snäll av mig vanligtvis.) Mitt svar var kort och gott "SKITFÖRBANNAD!!" medan Bruno förklarade att hon snarare kände ...agh, vad heter det på svenska? "Pity". Tycka synd om! Hon tyckte synd om katterna som fick utstå lidandet, men hon tyckte samtidigt synd om tonåringarna, för vilken uppväxt måste de inte ha haft för att kunna göra något sådant mot oskyldiga små liv? Nåh, det hörde ihop med det med grisarna, på så sätt att min spontanreaktion var ilska... vilket i så fall skulle varit min drivkraft där. Nu kunde tjejen med grisarna inte säga direkt att det som motiverade henne var ilska, men ändå. Hon sade att hon skulle känna sig skuldtyngd om hon inte gjorde något åt grisarna när hon hade chansen.
För att kunna komma fram till ett bra sätt, eller ett bra handlande, så måste man först komma underfund med sin egen motivation. Hon hade kunnat ha skuld som drivkraft - det är en mycket vanlig sådan, trots allt. Hon känner sig skyldig om hon inte hjälper grisarna, alltså måste hon hjälpa dem för att inte känna skuld. Då försöker hon inte rädda dem för DERAS skull, utan för sin EGEN, så att HON ska slippa få skuldkänslor. Istället, innan man gör något, ska man alltså ställa sig frågan VARFÖR man vill göra något, och ta itu med alla känslor som kommer fram. Om man efter det fortfarande anser att det är rätt att lägga sig i, så gör det, för du kommer då hitta den allra bästa vägen att gå vidare med saken, vem som är rätt person att tala med, exempelvis. Men gör inte något innan din
sanna motivation kommit fram.
Den svåraste läxan är att ta avstånd, men det är det som skiljer dem som faktiskt hjälper folk ifrån alla dem som ska rädda världen... Jag hoppas att jag förstått detta lite bättre nu och är redo att ta steget ifrån världsfrälsare till att vara en sann hjälpare.
Edit: Så länge man är på det klara med sin motivation bakom att vilja agera, så kör på. Så länge man inte är motiverad av skuld eller liknande.
Som vi diskuterade också, men som jag glömde skriva ovan, var att om man ser ett barn som ramlar ner ifrån ett träd eller liknande, så är det klart att man ingriper och inte bara går därifrån. Men då ingriper man
utan att tänka. Och det har jag för mig vi kom fram till var okej, för då har man inte hunnit tänka på det och därmed hunnit skapa en känsla som man måste ta itu med. Agerar man omedelbart utan att tänka så har man inte
hunnit skaffa sig en motivation, liksom.
