Det där med ondska

Från en andlig FB-grupp där det diskuterades om ondska. Det var i princip bara en person som var motvikt till resonemanget att vissa personer är onda, alltså att de är födda onda och det är inget att göra åt, för de är besudlade av The Dark Side eller något sådant, och hen menade att ondska är ett koncept vi människor definierat för att förklara varför onda saker händer goda människor. Det var denna person jag höll med när jag skrev detta:

Jag förstår ditt resonemang. :) Håller med till mångt och mycket, dessutom. Kanske inte helt till fullo, för jag vet inte om jag tror att ondska bara finns i böcker, men nära nog. Som Yoda sade: "Fear is the path to the Dark Side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering." Om sedan "suffering" ska tolkas som krig, rasism eller annat är upp till var och en att avgöra.

Psykopati, empatistörningar, sociopati, narcissism och så vidare är inte samma sak som ondska. De är (för att hårdra det) nedsatta funktioner, eller till och med direkta "fel" i hjärnan. Forskare har identifierat en gen som ökar risken för våldsamhet och empatibrist. Det ursäktar inte någons handlingar, för det var fortfarande deras val att utföra vad de än gjorde, men det förklarar de bakomliggande orsakerna bättre än "för att hen är ondskefull" gör.

Att bortförklara något genom att säga att "X har utfört [hemsk akt]" för att "X är ett monster" är att säga att ojdå, freak of nature, det kommer inte att kunna hända igen för det vore ju omöjligt. Det var bara X som det var fel på, för X var en ond människa. Då lurar man sig själv och invaggar sig själv och andra i en falsk trygghet. Att förklara något på mer vetenskapliga grunder, å andra sidan, betyder att man förstår att det inte var en isolerad händelse och man kan därför försöka förebygga att något liknande händer igen.

Nu har den här diskussionen redan fallit offer för Godwins lag, så det gör inget om vi tar honom som exempel: Hitler. Säger man att han var ett monster och att det var därför han ville utrota det judiska folket så kan man dra en lättnadens suck för han är ju död sedan 70 år tillbaka nu. Säger man att han var en antisemitisk narcissistisk sociopat (eller något sådant) som hade bra PR-personal och drog nytta av en utsatt ekonomisk situation för att vinna politiska framgångar som sedan möjliggjorde folkmord så betyder det att han inte var en isolerad händelse, ett freak of nature, utan en helt vanlig människa som du och jag - vilket betyder att det kan finnas FLER som honom och som, om hen har samma förutsättningar, kan orsaka samma skador, eftersom mänskligheten har så svårt för att lära sig av sina historiska misstag.

JA, Hitler var ett monster, men han var inte ett monster för att han var ondskefull (vilket låter som "han var besatt av Djävulen" - och det är en HELT annan diskussion), utan för att han var "rätt" man (hänsynslös, empatistörd, hatisk, ambitiös, bra på att säga det folk vill höra, o.s.v.) på "rätt" plats (ett land i svår ekonomisk kris) vid "rätt" tillfälle (när folk ville ha någon att skylla på och han gav dem en syndabock - judarna - att samla sina krafter mot). När man tänker efter så är det liksom inte konstigt att extremhögervindarna återigen blåser i Europa, och med det kommer antisemitismen. Vi har uppenbarligen inte lärt oss av historien, och det är så lätt att peka finger mot en minoritetsgrupp och säga att det är DERAS fel att ekonomin ser ut som den gör, och allt kommer bli bra om vi bara kastar ut (i förlängningen utrotar) dem.

Tanken på att vi återigen skulle kunna få Nazister till makten i Europa får mig att vilja kräkas, men det är inte ondska som gör att de bruna fått ett uppsving, utan rädsla. Rädsla för att förlora det man har, rädsla för det okända, och som sagt, rädsla leder till hat, hat leder till lidande. Tror det är detta som [den jag höll med] försöker säga, vilket är svårt att förmedla i en allmän diskussion som plötsligt blev extremt personlig.

(Det var någon som gav väldigt emotionellt laddade exempel på varför hen var övertygad om att onda människor finns, vilket gjorde det i princip omöjligt att fortsätta diskussionen, då det gick från "tror ni att ondska finns?" till "HUR VÅGAR DU PÅSTÅ ATT DEN HÄR PERSONEN INTE ÄR ONDSKEFULL?!!" Enligt mitt och den andra personens resonemang så var förövaren i fråga psykiskt störd - vilket inte är en ursäkt eller förmildrande omständighet, som sagt, men svaret var ändå i princip att om förövaren är psykiskt störd så förminskar det på något sätt offrens lidande, till skillnad från om förövaren var en ondskefull människa. Som sagt, det blev ett streck i debatten till slut.)

Attityder mot invandrare i Storbritannien jämfört med Sverige

Storbritannien är väldigt blandat och även om det naturligtvis finns enorma stolpskott här också (British National Party, English Defence League och sådär) så är läget helt annorlunda. Det kan bero på att det forna Brittiska imperiet gjorde att landet fick mer kontakt med andra kulturer (okej, förvisso gick mycket av det ut på att med alla medel erövra sagda kulturer ...) och efter Andra Världskriget så behövde man folk som kunde hjälpa till att bygga upp samhället igen och vände sig då till Commonwealth-länderna och erbjöd folk jobb. Det gjorde att många från t.ex. de Karibiska länderna och Indien kom hit och bosatte sig och arbetade. Det är inte ovanligt att folk har icke-brittiska namn här, och det finns lagstiftning som säger att arbetsplatser inte får diskriminera p.g.a. hudfärg eller etnicitet och liknande.

En sak som var intressant i våras när det var val var att medan vi som bor i Storbritannien var sura över valresultatet och vill se en ändring till proportionell representation (som i Sverige) istället för det sjukt orättvisa systemet som finns här nu så var svenskars reaktion på det att "JA MEN RASISTERNA DÅ?! DÅ KOMMER JU RASISTERNA FÅ MER PLATS I PARLAMENTET", vilket var lite underligt. De syftade på UKIP ("Jag är inte rasist, men ..."-partiet), vilket på sin höjd motsvaras av Ny Demokrati som var jättepopulärt i början av 90-talet (eller när det nu var), fick 10% i riksdagen och åkte ur nästa valomgång och ingen har hört från dem sedan dess. De är populistiska, "säger som det är" och ja, många av deras politiker (och väljare) verkar ha stannat på stenåldersnivå i utvecklingen, men de är INTE ett brittiskt SD. Den brittiska motsvarigheten till SD är BNP (som jag nämnde innan) och det partiet blev i princip utsuddat i senaste valet. :)

Det politiska läget i Sverige vs Storbritannien är också helt annorlunda. Tror inte att det går en dag utan att jag ser något om tiggare på svenskars FB, för det mesta lyckligtvis saker som är positiva till dem och negativa till SD, och visst, när vi varit i Sverige så har det suttit tiggare utanför ICA. Det gör det i regel inte här.

Storbritannien är inte bekymrat över att invandrare ska komma hit och tigga och "besudla" deras brittiskhet - de är bekymrade över att billig arbetskraft kommer hit från Östeuropa och tar jobb från arbetslösa britter (lågavlönade jobb som britter gärna anser sig "för fina" för att vilja ha, dessutom. Bravo, liksom) och snyltar på bidrag när sjukvården redan går på knä.

Hela diskussionen om att invandrare skulle hota deras afternoon tea & cream scones existerar liksom inte. Naturligtvis finns det islamofober här också, men det finns samtidigt många muslimer som motvikt till det, och som visar att deras religion INTE innebär att alla är extremister. Det är inte "vi och dem" på samma sätt som det är i Sverige. (Sedan talar vi om ett land som verkligen tagit utländska matseder till hjärtat. Det var inte så mycket "kom inte hit med era falafel!" utan snarare "Chicken Tikka Masala, you say? Can I have some more, please? It's delicious!")

Ska man se på hudfärg så tror jag knappt att jag sett någon som inte var vit förrän jag gick på mellanstadiet, och då var det någon som var adopterad. Alla hade svenska för- och efternamn ända tills jag gick på gymnasiet i en annan kommun som låg närmare Göteborg. Jämfört med här, då du interagerar med alla färger och nationaliteter dagligen, eller åtminstone ser. Det är liksom inte anmärkningsvärt att någon har ett utländskt namn eller accent här, medan det fortfarande är alldeles för främmande för Sverige. Eller så har Sverige blivit jäkligt inavlat på grund av den kulturella isoleringen. I vilket fall som helst så gör det mig ledsen att se vad som händer i mitt fina hemland och det gör ju inte direkt att jag känner för att flytta tillbaka dit, trots att Storbritannien är långt ifrån perfekt.

Bravo, Sverige - som man bäddar får man ligga

Istället för att hänga upp sig på över hur många som röstat på SD så borde man kanske snarare ställa sig frågan vad de har som övriga partier inte har och vad de själva har gjort för fel för att förlora röster till SD. Istället för att gnälla över att demokrati ibland innebär att även partier med "fel" åsikter kommer in i riksdagen så kanske man borde fråga sig varför SD har tilltalat folket, vilket de "vanliga" partierna uppenbarligen har misslyckats med att göra. Om det nu är just immigrationspolitik som är det som stör svenskar mest för tillfället så hade det varit betydligt bättre om de "vanliga" partierna hade skaffat sig en ordentlig ståndpunkt som är mer i samklang med svenska folket än att hålla sig på en mjäkig politiskt korrekt nivå för att undvika att någon händelsevis skulle ta illa upp. "Vanliga" partier skulle med andra ord kunnat ha skaffat sig en, i Medelsvenssons ögon, "bättre" immigrationspolitik och därmed på ett ganska enkelt sätt tagit bort Medelsvenssons "behov" av att rösta på ett högerextremt parti och därmed kunde de undanhållit SD från riksdagen.

"Welcome to the Dark Side."

Exakt samma sak här i Storbritannien, med BNP (British National Party, läs: brittiska motsvarigheten till SD). "Nej men vi kan ju inte riskera att stöta oss med folk" säger de tre stora partierna ... så istället för att försöka vinna över den missnöjda massan genom att driva frågor som de tycker är viktiga så "tvingar" man dem istället att rösta på ett främlingsfientligt parti, eftersom inget annat parti vågar ta någon ordentlig ställning i immigrationsfrågan.

Demokrati är demokrati. SD är rättmätigt invalda i riksdagen av det svenska folket, oavsett om vi råkar hålla med deras ideologi eller inte. Så sluta gnäll. De andra partierna får skärpa sig till nästa omröstning och se till att vinna tillbaka fårskocken som röstade på SD den här gången. Simples.

Att svenska folket har återvalt Alliansen ... tyder bara på hur dålig smak Sverige har för tillfället. Britterna kan ju i alla fall ursäktas med att de hade en Labour-regering tidigare och ville ha lite ombyte, men att vara korkade nog att ha en högerregering att sabba samhället och sedan rösta på dem igen? Kh.

När jag tänker på Alliansen tänker jag på Firefly. 'Nuff said.

P.S. Den "avdankade ståuppkomikern" Soran Ismail är visst inne på samma spår. Och har dessutom en annan väldigt bra poäng, nämligen att respektera väljarna.

Jelp, nu vart jag mörkrädd

Det här inlägget saxade jag precis från ett svar jag skrev i psykologikursen, därav vissa facktermer. Men iaf. Vi håller på att diskutera ett kapitel om attityder och attitydförändringar och psykologisk forskning visar på att om det är något som inte påverkar en direkt så tenderar man till att förlita sig på väldigt enkla saker för att fatta beslut, istället för att faktiskt värdera argumenten som läggs fram. Man är lat, helt enkelt. En av mina kurskamrater pratade om tvättmedel och ställde sig frågan hur det kom sig att hon valt just det märket, och funderade på att det är ganska skrämmande om samma fenomen användes för mer ljusskygga syften än så, t.ex. politik... Och det fick mig att fundera och komma till en slutsats som definitivt gör mig illa till mods.

(Leffe, this is for you.)

Så det här kom jag fram till:

Det är skrämmande hur folk resonerar (eller snarare INTE resonerar) ibland. Så om det är något som påverkar oss direkt så lyssnar vi på argumenten och fattar beslut därefter, men om det är något som INTE påverkar oss direkt så slutar vi tänka helt och hållet och går efter saker som "flest argument vinner", "längst argument vinner", "h*n är snygg" eller "det är ju en expert, så h*n måste ha rätt". Det är ju rent utav livsfarligt att resonera så!

Om man tänker efter så är det ju precis det som pågår på riktigt om man ser på FRA-lagen och liknande. Medelsvensson: "Ja, men vadå? Det där med avlyssning och det påverkar ju bara dem som har något att dölja." = "det påverkar inte mig personligen för jag är inte kriminell eller en terrorist. Nä vad tusan, regeringen och de där är ju experter så det de säger verkar ju vettigt, anti-terrorism och sådär, kör på det, det blir nog bra." Man kan ju bli mörkrädd för mindre! Det Jens tog upp som ett "tänk om"-scenario är inte alls "tänk om" utan "det pågår redan"! Att det verkligen är psykologiska faktorer bakom och inte bara generell apati är skitläskigt ju! Jag tänkte också "jamen, vadådå? Vill regeringen läsa mina ointressanta mejl får de väl göra det om de tycker det är kul" till en början - men sanningen är ju den att det resonemanget lämnar över allt till ett storebrorssamhälle. Om det kommer lite förändringar i taget så vänjer man sig och då är det lätt att införa fler saker allt eftersom, men om man inför allt på en och samma gång så inser man hur löjligt det är och protesterar. Som det sägs:

"Placeras en groda i en kastrull och vattnet kokar upp långsamt så kommer grodan att kokas levande eftersom den inte märker att det blir så varmt att den kommer dö då värmen kommer eftersom. Kokar man upp vattnet först och sedan slänger i grodan medan vattnet kokar så kommer den att hoppa ut ur kastrullen eftersom den direkt märker hur varmt det är."

Först kan de läsa våra mejl. Vad är nästa steg? Ska de börja öppna våra snigelbrev också? Mejl är det många som inte bryr sig så mycket om, men om man påpekar det om vanliga brev så brukar det vara tydligt att nä, det är ett steg för mycket. Varför är inte mejl också ett steg för mycket? Det är ju lika privat, det!

Nu var det visserligen inte tänkt att jag skulle börja diskutera FRA-lagen och liknande här, men det var det jag kom att tänka på efter att ha läst Jens' inlägg. Kanske kan det här avsnittet få oss att tänka efter före och när vi vet att det är något som vi känner inte rör oss direkt hajja till och tänka "men vänta lite nu" och inte bara lämna ifrån oss allt vad tankeverksamhet heter och använda oss av glada heuristics utan istället faktiskt ta ställning till argumenten som sådana och inte bara det som verkar enklast. Cognitive misers - jo jag tackar! Klockrent!

Nä fy fan, hörni.