Towel Day

Idag, 25 maj, är det Towel Day! Dags att paradera runt med en handduk hela dagen för att ära Douglas Adams, en verkligt hoopy frood.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Towel_Day

Teknikens jefla under

Meh! Vad är det för mening med att öka antalet megapixlar på en digitalkamera om man inte samtidigt ökar sensorstorleken i kameran? När noise reduction-funktionen i kameran tvingas arbeta hårdare vilket gör att bilderna ser lite vattenfärgsaktiga ut och detaljer går förlorade? Fullkomligt meningslöst ju. Så att jag nu har en kamera med 5 mp istället för fyra har gjort bildkvalitén sämre. Inte går det att få 4mp på den här kameran heller, nej, 3mp är nästa. Bah.

Ringde nämligen till Fuji och gnällde över bildkvalitén på min shiny nya S5600 (som jag orerat om i min engelskspråkiga blogg), som känns sämre än min gamla S5500. Ser lite ut som att någon använt vattenfärg, åtminstone så länge det gäller inomhusfoton. Utomhus så ser de ändå okej ut. Verkar rätt okej även i ISO64 eller ISO100, men det normala, ISO200 och -400 liknar vattenfärger, och ISO800 och -1600 är korniga, men vad tusan, högre ISO = mer korn.

Killen jag pratade med frågade ju vilken bildinställning jag hade, svarade 5mp med "fine" istället för "normal", så bättre går det ju inte att få. Han tyckte att det inte syns direkt om man skriver ut bilder, men det kan jag tala om att det gör det VISST. 3mp ger bättre bilder. Åtminstone så kan man ta bilder på folks hår utan att det ser ut som vattenfärger eller taskig JPEG-kompression.

Men ja, den där noise reduction-grejsimojsen kan man inte stänga av. Men så går det när man haft en kamera i 1½ år innan man kommer på att det varit fel på den sedan inköpet och att de behöver reparera den tre gånger utan att de döda pixlarna försvunnit, så att de till slut ersätter kameran med en ny i nästa modell upp. Suck. Tänk om jag märkt pixelfelet på min S5500 redan från början? Då hade jag bara behövt åka tillbaka till Currys och byta ut den. Men nädå.

Dessutom fryser jag en massa och känner mig hängig. Det var iaf någon som kom ihåg min namnsdag igår. Det är ju positivt. Måste hitta ett födelsedagskort åt far och skicka snart också. Måste städa lite också, och egentligen behöver vi nog åka och handla ikväll eftersom jag inte vet vad vi ska äta till middag.

Körlektionen idag gick i alla fall bra. Alltid nåt.

Everybody needs good neighbours...

Så har då Finland äntligen fått arrangera Eurovision Song Contest. Bra jobbat, Helsinki! Om man bortser ifrån den där rosa fjollan, då. Hon var ganska ennerverande. Har läst lite bland svenska tidningar på nätet, och givetvis är hela Sverige i upplösningstillstånd. Nu är jag ju i den situationen att jag kan rapportera vad man tycker om saken utomlands, i le Royaume-Uni.

Här så gnäller de också över kompisröster, men de gnäller nog nästan högre om Skandinavien än om Östeuropa. En del länder, som Aftonbladetläsare kommenterade, ligger ju till och med till väster om världsmetropoler som Stockholm och Arjeplog och Ludvika och Ystad (okej, jag står bara för Stockholm och Ystad, de andra två var två random ortsnamn som jag inte har 100% koll på om de ligger långt åt höger eller vänster på kartan), medan Storbritannien ligger betydligt mer västerut för att kunna kalla Östeuropa för Östeuropa mer övertygande.

Att Storbritanniens eget bidrag, Scootch, var en kalkon är det ingen som direkt bryr sig om, eftersom de ändå inte förväntat sig att de skulle ha sucken av en chans att vinna. Dessutom ligger låten redan på topp 5 på listorna här, och när man tänker efter - hur gick det för Gina G i ESC? Vann gjorde hon inte, men jäklar vad "Ooh, Aah... Just A Little Bit" spelades i radio och på dansgolven! Här är man med andra ord inte överdrivet bitter över att man inte vann, även om de är lite putta över att de inte fick mer än 19 poäng. De som bryr sig, vill säga, vilket inte är på tok lika många som i Sverige.

Det var kul med låtarna, men när själva omröstningen började, så blev den mer och mer skrattretande. Forna Jugoslavien röstade på varandra. Forna Sovjetstater röstade på varandra. Skandinavien röstade på varandra. Irland gav Storbritannien poäng - det är också en kompisröst - fast en som inte återgäldades, men så kunde irländskan tyvärr inte sjunga och lät bedrövligt. Fin låt, lät tokirlänsk och allt, men det skar sig i öronen av att höra hennes stämma. Om hon hade varit tyst och hållit sig till att spela bodhrán så hade det nog varit bättre. Fastän när hon väl höll klaffen och spelade, så var det ju inte direkt som att man kunde höra trumman ändå. :(

Det är inte kul när alla kompisröstar, oavsett vilka länder de kommer ifrån, det är min mening. Det är ganska fånigt att man som svensk kan förvänta sig att få poäng ifrån Norge, Danmark, Finland och Island.

Ibland kan man fundera på ifall alla öststater delade upp sina länder bara för att kunna skicka fler bidrag till ESC. Som en radiopratare sade här igår, det är väl bra att de röstar på varandra? För 10-15 år sedan var de fullt upptagna med att skjuta på varandra istället! Det kan man ju faktiskt hålla med om.

Det jag undrar över är lite mer varför länder som inte ens tillhör Europa (eller bara är delvis i Europa) är med och tävlar, men det har ju sin förklaring i det där med att de är med i European Broadcasting Union, och det är ju EBU som är själva Eurovision. Fair enough, liksom. Israel ligger inte i Europa. Majoriteten av Ryssland ligger i Asien, precis som Turkiet, och så vidare.

Jag tycker också att saker och ting med ESC borde ändras, men inte för att Sverige inte vann. Man kan inte vinna jämt, herregud. Däremot så behövs en förändring, för annars försvinner hela poängen med att titta på spektaklet. Varför ha en omröstning när man vet att samtliga länder kommer att ge de höga poängen till sina grannar? Angfiel har en bra idé. Hon tycker att alla länder borde få kvala, och det håller jag med om. Hör man låtarna bara en gång så är det svårt att få ett hum om ifall de är bra eller inte. En gång är ingen gång. Hör man dem flera gånger - i och med kval, exempelvis - så börjar man känna igen dem och kan säga med lite större säkerhet ifall de verkligen är något att ha eller inte.

Nej, låt alla kvala, och om man har flera kvaltävlingar, dela upp det så att norra Europa (Skandinavien och Baltikum) har en tävling, "Västeuropa" en, "Östeuropa" ytterligare en, och forna Sovjetstater kan ha en egen. På så sätt tror jag det blir mest rättvist, eftersom det då blir mer jämvikt. Inte 16 av 24 öststater... Hellre 12 öst och 12 väst. Mina två pence.

Var är Televinken när man behöver honom?

Jag och mina systrar växte upp med Televinken och Anita. Tror vi hade några skivor med dem och rullband och liknande, som pappa hade spelat in på kassettband åt oss. Minns ju så väl hur Televinken ville slå Anita på knäna med en hammare för att testa reflexer, hur de hittade en gammal bil i en hölada när de skyddade sig ifrån regnet ute på landet, hur de förvandlade sängen till ett rymdskepp och liknande... Men den största läxan därifrån kom ur samarbetet med NTF.

Televinken lärde mig trafiksäkerhet! Nu när jag håller på och övningskör (!) så måste man ju lära sig teori också, och inte bara hur man tutar (vilket man för övrigt inte får göra mellan 23:30 och 07:00) och kör. Det är där "The Highway Code" kommer in i bilden. Det är en tunn bok med trafikregler för Storbritannien. Bilden till vänster är så den jag köpte ser ut. BSM är British School of Motoring, och med tanke på att det är dem jag tar körlektioner av, så vore det ju fint om jag hade en matchande bok.

Det lustiga med "The Highway Code" är att det mesta är ju saker som är fullkomligt uppenbara, som att inte köra på trottoaren, att använda blinkers och liknande, och saker som gällde gångtrafikanter kunde jag ju redan - för det hade jag lärt mig av Televinken när jag var liten! Tänk om man hade honom som körlärare, det hade varit något! Nu klagar jag inte på den jag har, för det är en trevlig karl på kanske 30-35 år. Pollenallergiker är han också förresten, så något gemensamt har vi ju där.

Köra, ja. Trafikskola. JAG! Sent ska syndaren vakna! Men så är jag ganska bakåtsträvande när det gäller transportmedel. Simma lärde jag mig genom att bli ivägtvingad till simskola på lågstadiet, cykla utan stödhjul var jag väl kanske... mja, nio år gammal eller något? Det som är bra med att ha väntat med körkort är att det är fan så mycket a) enklare och b) billigare att skaffa körkort i England jämfört med Sverige, och så slipper jag ju det där med att ha lärt mig att köra på höger sida av vägen och måste programmera om mig till att köra på vänster.

Men om vi jämför lite:

Lämplighetsintyg: 1000-ish kronor berättade storasyster för mig ganska nyligen, vs Provisional Driver's License: £38 och man behöver bara svara på några enkla frågor, typ "kan du läsa en nummerplåt på 20m avstånd? Har du eller har du haft epilepsi?" och liknande. Kostar inget att uppgradera sin PDL till ett fullt körkort sedan när man väl klarat av proven.

Körlektion: Jag betalar £45.50 för en två timmarslektion, och jag har en sådan lektion i veckan. Vad var det syster sade att det gick på i Sverige? Typ 400kr för en halvtimme?!

Övningsköra: I Sverige måste man visst gå någon utbildning nu för att få vara med och låta någon övningsköra med en har jag hört. Det måste man inte här, så länge man haft sitt körkort en viss tid, tror det är fem år.

Halkbana: Vadå, som att det skulle snöa i det här landet?! ...Med andra ord nej, det är inget obligatoriskt moment i en körkortsutbildning. Yay säger jag, för jag har alltid tyckt att det låter jätteläskigt.

Teoriprov: £21.50. Inte en susning om vad de ska ha för det i Sverige.

Uppkörning: £48.50. Vet inte vad det kostar heller i Sverige, men det är förmodligen tokdyrt. Man kan välja att köra upp antingen med automatväxlad eller manuell bil, men tar man en automatare så får man bara köra automatare i fortsättningen, inga manuella bilar... och det är ju dumt. Särskilt med tanke på att vår lilla - men förvånansvärt rymliga, även för två tjockisar - Smart ForFour är manuell. Alltså måste jag lära mig växla. Jag som knappt ändrar växel ens när jag är ute och cyklar! (Min röda Monark-cykel är fortfarande hemma i Sverige. Jag saknar den med dess lagoma tre växlar och fotbroms. Det är en riktig cykel det. Inte den jag fått ta över ifrån svärmor här, den har bara handbroms och sjuttielva växlar till ingen nytta. Pakethållare har den inte heller, jefla grej. Jag vill ha min hederliga, svenska cykel!)

Och ja, teorimaterial... det är ca £2 det, för den där tunna lilla boken. Okej, jag har betalat runt £10 för en CD-ROM-grej med olika tester och liknande på, men det var ju inget jag blev tvingad till, direkt. Så, ja, billigare är det ju. Och enklare.

Hur långt har jag kommit, nu när jag haft fem (?) lektioner? Svänger vänster, höger och växlar och har mig. Har kört i rondeller (det finns myriader av rondeller i det här landet), och nu senast pysslade vi med att starta i uppförsbackar. Det var inte så svårt. Det var läskigare när man bara skulle stanna tillräckligt för att se så att ingen trafik kom, för då fick man först växla ner, stanna och försöka få det däringa dragläget ordentligt och allting utan att rulla bakåt. Ordet "dragläge" lärde jag mig av mor min när jag försökte förklara vad jag lär mig och kom på att jag inte har en aning om vad "biting point" är på svenska. När jag fick förklarat det sade hon att det kallas för dragläge på svenska, så nu vet jag det.

När jag blir stor vill jag ha en automatväxlad bil. :look

Godnatt.

Jag kan ju!

För ett tag sedan så hade jag en idé. Det föddes i och med NaNoWriMo, där jag totalt misslyckades med att bevisa för mig själv att jag kunde skriva 50 000 ord på en månad. Det sket sig nämligen redan i början, när jag behövde byta strategi redan efter första dagen, och då kom jag liksom av mig. Men det är så mycket man måste skriva om man ska skriva en bok, och dialog är egentligen roligare. Lösningen? Skriva manus istället!

Ett bokmanus måste vara runt 300-400 A4 minst (dubbelt radavstånd, förvisso, men 150-200 sidor är mycket det också), ett filmmanus bara på runt 90, och om man sett hur manus ska skrivas, så är det liksom ganska mycket utrymme på dem. 90 låter överkomligt, tycker jag.

Då är det ju det där med "men jag ska ha material och inspiration för 90 sidor" också, vilket är lite klurigare. Idéer har jag så att det räcker och blir över, men de ska ju liksom vara mer än bara idéer. Arkiv X blev inte av bara för att Chris Carter kom på tanken med två FBI-agenter som undersöker övernaturliga fenomen - han fick skriva manus också, åtminstone i början.

Bästa sättet att motivera mig tänkte jag var att visa för mig själv att jag minsann kan skriva manus. Eller rättare sagt, bevisa för mig själv att om jag har skrivit ett manus, så finns det inget som hindrar mig ifrån att skriva ett till. Har jag inte skrivit något alls måste jag först skriva något för att komma över den tröskeln. Så vad kom jag på? Att jag hade en lång berättelse färdigskriven redan, som dessutom är skriven i dialogform, med bara korta små bitar som förklarar vad som händer runtomkring. Den är lite över 30 A4-sidor lång. Om jag skrev om den i korrekt manuskript-form, så kanske den skulle bli långfilmslång, och då skulle jag kunna bevisa för mig själv att jag redan skrivit en långfilm, alltså kan jag skriva fler.

Sagt och gjort.

Det blev inte 90 minuter, men väl 79 minuter och 30 sekunder enligt programmet jag använder. Det finns en hel hoper långfilmer som är 79 minuter långa (en rad gamla Disney-filmer är typ 72 minuter, och eftersom berättelsen gör sig bäst som tecknad film... hey presto!) så det gills. Sedan kan jag ju alltid pilla med den och ändra om och lägga till också.

Okej, så "What Goes Around, Comes Around, Dieter" är ingen seriös berättelse med djupa budskap och grejer, utan är rätt mycket trams och väldigt mycket parodi och handlar om Modern Talking - närmare bestämt alla dem som Dieter nämnt i sina låtar genom tiderna som nu vill få sin del av kakan och få royalty för sin medverkan... Med gästspel av tyske stumfilmsskurken Dr. Mabuse, Eddie Izzard, en teater full av pingviner, Turtles-actionfigurer, samt MacGyver. Referenser till både "Doktorn kan komma" och Asterix dessutom. Ingen Guldpalm- eller Oscar-kandidat, men hey, dä qwettar laa?

Jag har skrivit ett långfilmsmanus och överlevt. Det betyder att det är fritt fram att skriva fler. Kanske kan då min barndomsdröm om att bli filmstjärna besannas ändå, trots allt. Fast i betydelsen manusförfattare och inte skådespelare. Det gör mig ingenting, jag är hellre bakom kameran än framför ändå.

Hmm. Kanske jag ska se om jag kan skriva TV-avsnitt också? Skrev ju "The Flying Doctors: Just In Time" för några år sedan... o:)