Resonemang: Om det inte fanns pengar så skulle det vara fritt fram att utarma Jordens resurser hej vilt och förstöra miljön ännu mer. Pengar håller människor i schack så att de inte kan få allt de vill och därmed håller även miljön i schack.
Svar (saxat från Helhetsforum): Men samtidigt, utan pengar så skulle det inte finnas företag som tänker på pengar först och miljön i andra hand (eller inte alls). Eftersom alla vill ha allt så billigt som möjligt så har vi saker som broilerhöns och billiga men smutsiga fabriker i tredje världen. Om det inte fanns pengar att profitera på, så skulle det inte finnas någon anledning att föda upp broilerhöns - då kan de ju lika gärna få gå ute i solen och trivas. Dessutom så skulle folk inte tvingas att jobba med usla och livsfarliga jobb för att de måste få ihop tillräckligt med pengar för att kunna äta och göda resten av familjen, eftersom de skulle kunna leva ändå... och varför skulle man då jobba under sådana förhållanden? VÄLJA att jobba utan skyddskläder i förorenad mark, liksom? Tror inte att folk är så dumma. Enda skälet till att de gör det nu är att de blir tvingade till det om de vill få lön.
Samma sak med barnarbete. Det är för att de är så fattiga att de inte har råd med annat än att barnen jobbar, och företag och jordbrukare som bara vill se till att få så mycket pengar som möjligt skiter i om det är en nioåring som borde gå i skolan istället, för de får ju en extra arbetare så att de kan tjäna mer pengar eller åtminstone tjäna dem snabbare. Om det inte fanns ekonomiska skäl till att utarma planeten så tror jag att folk skulle vara lite mer inne på att vara snälla mot den istället. Då skulle det inte finnas någon "men det kostar för mycket"-ursäkt till att inte investera i grönare fabriker och liknande. Dessutom så är det inte ALLA som vill ha ALLT... visst, det finns ganska många, men när de fått allt de vill ha, så lär de upptäcka att det fortfarande inte gjorde dem lyckliga... så jag tror att det skulle jämna ut sig i längden. Först är det nyhetens behag, sedan... ja.
Utan pengar så finns det inget skäl att annonsera heller, och annonser är väldigt bra på att få oss att vilja ha saker som vi annars inte skulle varit intresserade av. Skulle folk gå ut och köpa en massa iPods (exempelvis) om det inte vore "inne" och inte gjordes någon reklam för produkten? Istället tror jag att folk skulle satsa på kvalitet, att det som blir populärt är det som är vettigt, inte bara det som ser bra ut och har multimiljonbelopp som reklambudget. Det är reklamen som talar om för oss att vi "bara måste" ha en produkt. Tricket är att lära sig strunta i det. Bara för att det är erbjudande på ICA behöver man inte älga iväg och handla just det, eller om det är rea på OnOff. Möt det med ett ointresserat "jaha" istället. Jag ser reklam som information, som t.ex. när vi behövde byta ut sängen förra året (den gamla höll på att gå sönder) - "åh, det är rea på Dreams".
Jag tror på en balans. Om det inte fanns folk som av nöden blir tvingade att jobba i diamantgruvor och liknande, skulle de jobba där självmant? Oavsett yrken, om det inte var för att man inte kunde få det jobb man egentligen vill ha och skulle klara bäst av så skulle folk inte tvingas jobba i underbetalda jobb som de avskyr, men samtidigt så tror jag att det verkligen finns folk som VILL jobba med sådant som en del andra avskyr. Städare är inget fult jobb på något sätt, men en del har det för att de inte kan få något annat jobb - samtidigt finns det folk som tycker att städning är skitkul och trivs hur bra som helst. Samma sak med vad som helst. Bara för att alla skulle kunna utbilda sig till hjärnkirurger så lär det bara vara dem som faktiskt VILL bli det som gör det, men det finns inget ekonomiskt hinder för att bli det. (Förvisso inte så stort problem i Sverige som har gratis utbildning, men desto större i andra länder som faktiskt tar ut skolavgift. Finns ett skäl att jag pluggar distans på högskola i Sverige istället för att plugga exakt samma kurser på engelska högskolor...) Eller jobbar på TV som ju "alla" vill. Vadå alla? Det är faktiskt inte ALLA som vill jobba på TV. Det FINNS folk som vill bli civilekonomer, hårfrisörer, banktjänstemän och bartenders, o.s.v.. Folk skulle kunna ägna sig åt det de vill utan att vara tvungna att göra något de vantrivs med bara för att tjäna ihop pengar för att betala räkningar.
Ja, det finns folk som skulle säga "woohoo!" åt att inte tvingas behöva jobba, men samtidigt skulle de ju inte längre få diverse bidrag heller. För att ett pengalöst samhälle ska fungera så måste man ju fortfarande ha någon sorts utbyte av tjänster och gentjänster, för även utan pengar flyger det inte in stekta sparvar i munnen på en. Man måste fortfarande jobba för att få det man vill ha. Du kanske fortfarande vill ha en 50-tums plasma-TV, men du får ingen av att bara sitta och rulla tummarna eller spela WoW hela dagen. Den som har elektronik att erbjuda kanske kräver att du gör något för att få TV:n i fråga, som att städa "affären" en viss period, längre ju högre efterfrågan det är på saken man vill ha. Så på så sätt kan man inte bara gå och säga "jag vill ha det, det och det" och bära hem det i en kasse, för även om de inte kostar pengar så "kostar" det ändå. "There's no such thing as a free lunch"... ;)
Mina två knutingar.
Visar inlägg med etikett Indigo. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Indigo. Visa alla inlägg
19 september 2008
16 april 2007
Evolution Revolution
Enligt de teorier om vad Indigo är (Stjärnbarn lämnar jag fortfarande därhän) som jag tycker låter mest vettiga är att det har med evolution att göra. Att tro att människan inte längre evolverar (?) bara för att vi går upprätta och kan flyga flygplan, åka bil och surfa på Internet är småsint. Klart som fan att vi fortfarande utvecklas som ras! Däremot så kanske vi inte har samma behov som tidigare generationer av att utveckla oss fysiskt och intelligensmässigt, eftersom vi kan skydda oss ifrån både elementen och kan bygga brasor och vapen och liknande. Sådant som är krav för att vi ska kunna överleva och som vi har behövt utveckla just för det ändamålets skull. Om vi inte kan använda/göra vapen kan vi inte få mat och kläder för att hålla oss varma i kylan och då dör vi, kan vi inte göra eld kan vi inte hålla oss varma på vintern och då dör vi (plus laga till mat som inte kan ätas rå, för att den orsakar sjukdomar då), och liknande. Så vi fick lära oss det, för att kunna föra vår ras vidare.
Nu tänker vi inte ens längre på att vi måste äta för att leva, för vi behöver inte själva jaga/samla mat och mattillgången varierar inte på var någonstans vi bor. Vi går bara till närmsta livsmedelsbutik, och så är det färdigt sedan. Kläder och tak över huvudet är också något vi till största del tar för givet, och vi har inga mammutar vi måste slåss mot för att överleva heller.
Nästa steg i evolutionen kan mycket väl vara andlig – eller ja, ha med ”övernaturliga” förmågor att göra. Att det kommer fram nu är för att samhället som sådant är mer accepterande nu än vad det har varit, vilket gör att det är rätt tid för sådana förmågor att dyka upp och utvecklas. De har dykt upp många gånger under historiens lopp, men har då blivit mottagna på ganska otrevliga sätt (häxprocesserna, exempelvis). Det var alltid ”uäh, de kan göra något vi inte förstår! Döda dem!” vilket gör att förmågorna inte får någon grogrund. Evolution handlar ju om överlevnad, och om det innebär döden att kunna se in i framtiden, så låter man bli att prata om det, och behåller därmed sitt liv. Nuförtiden, på de allra flesta platser, så blir man inte förföljd och dödad om man säger sig prata med sin döda faster Agda, utan man kan till och med bli lite halvkändis av det. Förmågan har då fritt fram att visa sig och utveckla sig.
Det förklarar varför medialitet och liknande går i arv i familjer också, om man tänker efter.
Egentligen är ju Indigo lite missvisande, eftersom det inte är alla med dessa förmågor som skulle räkna sig in där, precis som att det inte är alla Indigor som har (tydliga) förmågor. Begreppet ”Indigo” inte är särskilt intressant i sammanhanget egentligen. Det är väl mer ett sätt för folk att sätta namn på något de inte förstår, för då säger man bara att någon är Indigo och behöver inte spekulera vidare i det, som vad det beror på och liknande. Det kanske passar bättre att säga att Indigobarn har kommit för att rädda människorna ifrån oss själva, för det är lättast så. Klart människor är dumma mot varandra och mot världen och tänk så bra att det finns en helt ny generation som ska frälsa oss ifrån ondo! Kalas!
Tanken på att Homo Sapiens inte är den ultimata människan, utan att vi fortsätter utvecklas, och att medialitet – avskytt av kyrkan genom tiderna som det är (så länge den mediala inte säger sig vara en profet, då) – skulle vara fullkomligt naturligt, och inte bara det, något som är värt att sträva efter, för att det är nästa steg i evolutionen, vilket innebär en förändring av HELA den mänskliga rasen i grunden... Det är väl inte riktigt lika bekvämt, det...
Nu tänker vi inte ens längre på att vi måste äta för att leva, för vi behöver inte själva jaga/samla mat och mattillgången varierar inte på var någonstans vi bor. Vi går bara till närmsta livsmedelsbutik, och så är det färdigt sedan. Kläder och tak över huvudet är också något vi till största del tar för givet, och vi har inga mammutar vi måste slåss mot för att överleva heller.
Nästa steg i evolutionen kan mycket väl vara andlig – eller ja, ha med ”övernaturliga” förmågor att göra. Att det kommer fram nu är för att samhället som sådant är mer accepterande nu än vad det har varit, vilket gör att det är rätt tid för sådana förmågor att dyka upp och utvecklas. De har dykt upp många gånger under historiens lopp, men har då blivit mottagna på ganska otrevliga sätt (häxprocesserna, exempelvis). Det var alltid ”uäh, de kan göra något vi inte förstår! Döda dem!” vilket gör att förmågorna inte får någon grogrund. Evolution handlar ju om överlevnad, och om det innebär döden att kunna se in i framtiden, så låter man bli att prata om det, och behåller därmed sitt liv. Nuförtiden, på de allra flesta platser, så blir man inte förföljd och dödad om man säger sig prata med sin döda faster Agda, utan man kan till och med bli lite halvkändis av det. Förmågan har då fritt fram att visa sig och utveckla sig.
Det förklarar varför medialitet och liknande går i arv i familjer också, om man tänker efter.
Egentligen är ju Indigo lite missvisande, eftersom det inte är alla med dessa förmågor som skulle räkna sig in där, precis som att det inte är alla Indigor som har (tydliga) förmågor. Begreppet ”Indigo” inte är särskilt intressant i sammanhanget egentligen. Det är väl mer ett sätt för folk att sätta namn på något de inte förstår, för då säger man bara att någon är Indigo och behöver inte spekulera vidare i det, som vad det beror på och liknande. Det kanske passar bättre att säga att Indigobarn har kommit för att rädda människorna ifrån oss själva, för det är lättast så. Klart människor är dumma mot varandra och mot världen och tänk så bra att det finns en helt ny generation som ska frälsa oss ifrån ondo! Kalas!
Tanken på att Homo Sapiens inte är den ultimata människan, utan att vi fortsätter utvecklas, och att medialitet – avskytt av kyrkan genom tiderna som det är (så länge den mediala inte säger sig vara en profet, då) – skulle vara fullkomligt naturligt, och inte bara det, något som är värt att sträva efter, för att det är nästa steg i evolutionen, vilket innebär en förändring av HELA den mänskliga rasen i grunden... Det är väl inte riktigt lika bekvämt, det...
28 februari 2007
Jag. VILL. INTE.
Från Healingforum, 2005-04-25:
Har börjat läsa "An Indigo Celebration" nu, av Jan Tober och Lee Carroll. En massa berättelser om och från Indigo-människor (barn i synnerhet). En del saker där fick mig att garva så att tårarna sprutade på jobbet (det var svårt att försöka låta bli att skratta högt och föra en massa oväsen!)... men men. Det fick mig att minnas något.
Har börjat läsa "An Indigo Celebration" nu, av Jan Tober och Lee Carroll. En massa berättelser om och från Indigo-människor (barn i synnerhet). En del saker där fick mig att garva så att tårarna sprutade på jobbet (det var svårt att försöka låta bli att skratta högt och föra en massa oväsen!)... men men. Det fick mig att minnas något.
Någon som ibland känt "Jag. VILL. INTE." vad gäller något? Som i skolan. Vi kunde få någon uppgift och alla satte genast igång och började bearbeta den, och jag satt bara och stirrade dumt på papperet där den stod beskriven. Kanske satt och gjorde annat ett tag, för att undvika göra något med den, tills man till slut antingen kom på ett sätt att jobba runt det, eller liknande. Jag mindes särskilt en uppgift vi fick en gång i Grafisk Form på gymnasiet. Vi skulle skriva ner hur vi tog oss till skolan, så beskrivande som möjligt. Jag stirrade dumt på papperet i säkert tio minuter och kände bara att jag INTE VILLE. Varför? För att det inte GICK. Jag fick inte fram ett ord att skriva! Stört omöjligt! Ofta i sådana situationer känner jag bara för att kasta iväg något och storma därifrån i protest, men jag är inte riktigt den sortens människa, så jag sitter tyst och lider istället, så att tårarna bränner bakom ögonlocken (gäller för övrigt gärna saker jag känner att jag inte kan, men inte vill erkänna att jag inte kan... heh). Hur jag löste det? Jag skrev den där uppgiften till slut, men inte ur mitt eget perspektiv. Jag skrev den ur någon annans synvinkel - någon som helst hade velat ta och stoppa upp uppgiften i någons kroppsöppning. Då gick det jättebra att skriva plötsligt. :) Vet inte om jag har det färdiga resultatet någonstans, men... nåväl. Läraren hade inget emot den, vad jag vill minnas.
Nu kom jag ihåg något annat, bara därför. När jag var liten och gick hos dagmamma kommer jag ihåg en liten incident. Vad kan jag ha varit? 6-7 år gammal, kanske? Jag gick på ett daghem, kan man väl säga, som var tre dagmammor som gått ihop och köpt ett hus som de hade och passade barn i. Nåväl, jag satt i ett av rummen och lekte eller något sådant, och en av de yngre barnen ville sätta på en blöja på en bäbisdocka, men ungen i fråga behövde gå på toa och en av dagmammorna var tvungen att hjälpa till - så hon lämpade över eländet till MIG! Jag AVSKYDDE dockor när jag var liten (utom Sindy-dockor, för de gillade jag skarpt!), och där satt jag och kände mig utlämnad (förolämpad, rent av), för att någon dumpat en docka på mig och sagt åt mig att sätta på den en blöja, som att det var något jag kunde göra i sömnen. Varför skulle just JAG göra det? Jag brydde mig inte om några förbannade dockor, och blöjbyten? Leka sådant? Varför i hela fridens namn skulle jag vilja befatta mig med något sådant!? Jag satt och blängde tjurigt på dockan och blöjan ett tag innan jag fick en kompis att sätta på den istället. (Någon som faktiskt visste hur man byter blöjor - något jag är lyckligt omedveten om även idag.) Att jag redan då reagerade på den sexism som dagmamman visade gentemot mig, för det var attityden "du är flicka, du vet hur man byter blöjor, för det vet flickor hur man gör" som störde mig. Varför skulle just JAG veta hur man byter blöjor? Bara för att jag är tjej??! Far åt pipsvängen med dig, mänska!
På högstadiet minns jag ett inspirerat tillfälle då vi skulle spela rugby inomhus. Vi var uppdelade i killar och tjejer (oh happy days!), så killarna hade gympa i en gympasal, och på andra sidan skolan hade tjejerna gympa i en annan gympasal, så det var bara tjejer som spelade. (Någon mer än jag som vill strypa alla som tvångsmässigt ska skrika uppmuntringar till en när man har gympa? "Kom igen! Bra jobbat!" AAAAAAAAAAAARGHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!) Jag höll mig i ytterkanten och lät väldigt lik Marvin ifrån Liftarens Guide till Galaxen (jag skojar inte). Vad var meningen med denna våldsamma sport som inte tjänade något som helst syfte eller något jag kunde uppbringa det minsta uns av entusiasm inför? Det var bara så meningslöst, och jag hade hellre bara gått därifrån. (Jag gillade gymnasiet jag gick på, förresten. Tre år och inte en enda friluftsdag! :D) Så skulle man lära sig dansa också... Jag ockuperade bänken tillsammans med en kompis med dåligt knä. Jag tänkte inte paradera runt som en idiot när jag inte ens skulle gå på niornas avslutningsbal. Bah!
När vi ändå pratar gympa, detta... favoritämne... bland skolämnen... Jag tycker inte om att vara till åtlöje. Jag hatade gympasalen på gymnasiet, för det fanns ingång från cafeterian där, och glasfönster hela vägen, så alla hade god överblick av gympasalen därifrån. (Jag lyckades med nöd och näppe snappa åt mig ett G i Idrott och Hälsa A.) Vi dansade en gång, gruppdanser, vilket gick sådär. Ett tag skulle vi planera egna lektioner, och två sportiga tjejer hade aerobicspass. Olyckligtvis var det en av gångerna jag haft det tvivelaktiga omdömet att komma ombytt till lektionen. Jag fullkomligt HATADE hela passet. En av tjejerna var iaf lite uppmuntrande och trevlig, men den andra kunde man verkligen se sadismen lysa ur ögonen (jag skojar inte nu heller). Jag mådde rent överjävligt dåligt efter den lektionen, och så snart alla klasskamrater försvunnit ur det omklädningsrummet satt jag på en bänk och grät. Så bra mådde jag. Inte för lektionen som sådan, utan för att jag kände mig så förudmjukad. (Oops, touchy subject märker jag nu. *gråter* :/ Något jag måste bearbeta, verkar det som. Jaja, ut med skiten, bara.)
Usch vad jag hade mycket på hjärtat idag då. Det värsta är att jag har ännu mer egentligen...! (Och det är just såna här saker jag känner att jag vill skriva om, för att kunna bearbeta dem. Såna saker som säkerligen hänt (åtminstone liknande saker) mången Indigo, och som många går igenom i skolan nu, och som man därför vill sträcka ut en hjälpande han mot, så att de ska slippa må så #()%# dåligt man själv gjort från och till.)
Om vi hoppar framåt i tiden, tills jag gick KY-utbildning... Radiostationen i fråga har en maskot, en gul kyckling. Eller ja, en radioelev iförd en kycklingdräkt. Jag hade kategoriskt dragit mig undan från att stoppa in mig i den där dräkten. På min födelsedag (! - nej, det hade inget samband, jag råkade bara fylla år den dagen. Minns det bara eftersom jag mådde rätt kasst då. Fick en utskällning av en lärare som inte gillat mitt... speciella... reportage från stranden. Han gillade inte min vinkling att jag hatar att vara stranden, och ifrågasatte varför den var så populär, men att det måste vara NÅGOT som folk gillar, annars hade de inte varit där. Bah, har han ingen humor? :look), så var det något ljushuvud till klasskamrat som insisterade på att jag skulle vara kyckling vid någon tillställning. Jag sade snällt "nej tack, jag vill inte", men nejdå, det möttes med "kom igen nu, var inte sån! klart att du ska vara! ALLA ska vara kyckling nån gång!". Att jag vägrade räckte inte heller. En av lärarna tog mig undan privat och frågade varför, och då brast det. (...Likt nu. Obearbetade saker galore! *går iväg och samlar (och snyter!) sig*) Jag förklarade att jag kände mig dum och inte ville utsätta mig för något sådant. Läraren hade förståelse för mina känslor (även om hon förmodligen tyckte jag var helknasig), så jag behövde inte vara kyckling varken då eller ens bli påtänkt i den rollen i framtiden. Lyckligtvis (?) hade ju det där rummet vi satt i glasruta ut mot resten av radiostationen, så de som stod alldeles där utanför var ju lagom förbryllade och undrade vad sjutton som tagit åt mig.
Ja, som sagt. Issues. *klurar lite* Ska kanske gå och meditera lite över Se Hei Ki, kanske? (Jag har inte lärt mig Hon Zha Se Sho Nen-saken än... ehhe... Men jag kan de andra två! *försöker* Måste ta och lära mig den där krångliga saken någon dag. Ju.)
Nu kom jag ihåg något annat, bara därför. När jag var liten och gick hos dagmamma kommer jag ihåg en liten incident. Vad kan jag ha varit? 6-7 år gammal, kanske? Jag gick på ett daghem, kan man väl säga, som var tre dagmammor som gått ihop och köpt ett hus som de hade och passade barn i. Nåväl, jag satt i ett av rummen och lekte eller något sådant, och en av de yngre barnen ville sätta på en blöja på en bäbisdocka, men ungen i fråga behövde gå på toa och en av dagmammorna var tvungen att hjälpa till - så hon lämpade över eländet till MIG! Jag AVSKYDDE dockor när jag var liten (utom Sindy-dockor, för de gillade jag skarpt!), och där satt jag och kände mig utlämnad (förolämpad, rent av), för att någon dumpat en docka på mig och sagt åt mig att sätta på den en blöja, som att det var något jag kunde göra i sömnen. Varför skulle just JAG göra det? Jag brydde mig inte om några förbannade dockor, och blöjbyten? Leka sådant? Varför i hela fridens namn skulle jag vilja befatta mig med något sådant!? Jag satt och blängde tjurigt på dockan och blöjan ett tag innan jag fick en kompis att sätta på den istället. (Någon som faktiskt visste hur man byter blöjor - något jag är lyckligt omedveten om även idag.) Att jag redan då reagerade på den sexism som dagmamman visade gentemot mig, för det var attityden "du är flicka, du vet hur man byter blöjor, för det vet flickor hur man gör" som störde mig. Varför skulle just JAG veta hur man byter blöjor? Bara för att jag är tjej??! Far åt pipsvängen med dig, mänska!
På högstadiet minns jag ett inspirerat tillfälle då vi skulle spela rugby inomhus. Vi var uppdelade i killar och tjejer (oh happy days!), så killarna hade gympa i en gympasal, och på andra sidan skolan hade tjejerna gympa i en annan gympasal, så det var bara tjejer som spelade. (Någon mer än jag som vill strypa alla som tvångsmässigt ska skrika uppmuntringar till en när man har gympa? "Kom igen! Bra jobbat!" AAAAAAAAAAAARGHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!) Jag höll mig i ytterkanten och lät väldigt lik Marvin ifrån Liftarens Guide till Galaxen (jag skojar inte). Vad var meningen med denna våldsamma sport som inte tjänade något som helst syfte eller något jag kunde uppbringa det minsta uns av entusiasm inför? Det var bara så meningslöst, och jag hade hellre bara gått därifrån. (Jag gillade gymnasiet jag gick på, förresten. Tre år och inte en enda friluftsdag! :D) Så skulle man lära sig dansa också... Jag ockuperade bänken tillsammans med en kompis med dåligt knä. Jag tänkte inte paradera runt som en idiot när jag inte ens skulle gå på niornas avslutningsbal. Bah!
När vi ändå pratar gympa, detta... favoritämne... bland skolämnen... Jag tycker inte om att vara till åtlöje. Jag hatade gympasalen på gymnasiet, för det fanns ingång från cafeterian där, och glasfönster hela vägen, så alla hade god överblick av gympasalen därifrån. (Jag lyckades med nöd och näppe snappa åt mig ett G i Idrott och Hälsa A.) Vi dansade en gång, gruppdanser, vilket gick sådär. Ett tag skulle vi planera egna lektioner, och två sportiga tjejer hade aerobicspass. Olyckligtvis var det en av gångerna jag haft det tvivelaktiga omdömet att komma ombytt till lektionen. Jag fullkomligt HATADE hela passet. En av tjejerna var iaf lite uppmuntrande och trevlig, men den andra kunde man verkligen se sadismen lysa ur ögonen (jag skojar inte nu heller). Jag mådde rent överjävligt dåligt efter den lektionen, och så snart alla klasskamrater försvunnit ur det omklädningsrummet satt jag på en bänk och grät. Så bra mådde jag. Inte för lektionen som sådan, utan för att jag kände mig så förudmjukad. (Oops, touchy subject märker jag nu. *gråter* :/ Något jag måste bearbeta, verkar det som. Jaja, ut med skiten, bara.)
Usch vad jag hade mycket på hjärtat idag då. Det värsta är att jag har ännu mer egentligen...! (Och det är just såna här saker jag känner att jag vill skriva om, för att kunna bearbeta dem. Såna saker som säkerligen hänt (åtminstone liknande saker) mången Indigo, och som många går igenom i skolan nu, och som man därför vill sträcka ut en hjälpande han mot, så att de ska slippa må så #()%# dåligt man själv gjort från och till.)
Om vi hoppar framåt i tiden, tills jag gick KY-utbildning... Radiostationen i fråga har en maskot, en gul kyckling. Eller ja, en radioelev iförd en kycklingdräkt. Jag hade kategoriskt dragit mig undan från att stoppa in mig i den där dräkten. På min födelsedag (! - nej, det hade inget samband, jag råkade bara fylla år den dagen. Minns det bara eftersom jag mådde rätt kasst då. Fick en utskällning av en lärare som inte gillat mitt... speciella... reportage från stranden. Han gillade inte min vinkling att jag hatar att vara stranden, och ifrågasatte varför den var så populär, men att det måste vara NÅGOT som folk gillar, annars hade de inte varit där. Bah, har han ingen humor? :look), så var det något ljushuvud till klasskamrat som insisterade på att jag skulle vara kyckling vid någon tillställning. Jag sade snällt "nej tack, jag vill inte", men nejdå, det möttes med "kom igen nu, var inte sån! klart att du ska vara! ALLA ska vara kyckling nån gång!". Att jag vägrade räckte inte heller. En av lärarna tog mig undan privat och frågade varför, och då brast det. (...Likt nu. Obearbetade saker galore! *går iväg och samlar (och snyter!) sig*) Jag förklarade att jag kände mig dum och inte ville utsätta mig för något sådant. Läraren hade förståelse för mina känslor (även om hon förmodligen tyckte jag var helknasig), så jag behövde inte vara kyckling varken då eller ens bli påtänkt i den rollen i framtiden. Lyckligtvis (?) hade ju det där rummet vi satt i glasruta ut mot resten av radiostationen, så de som stod alldeles där utanför var ju lagom förbryllade och undrade vad sjutton som tagit åt mig.
Ja, som sagt. Issues. *klurar lite* Ska kanske gå och meditera lite över Se Hei Ki, kanske? (Jag har inte lärt mig Hon Zha Se Sho Nen-saken än... ehhe... Men jag kan de andra två! *försöker* Måste ta och lära mig den där krångliga saken någon dag. Ju.)
27 februari 2007
Geometri, usch och tvi!
Från Healingforum, 2005-04-26:
När vi gick på lågstadiet hade vi en mattebok som hette Alfa. Väldigt standard, 1+1=__ och sånt. Jag tyckte det var roligare att färglägga bilderna i boken än att räkna. Det kan säkert ha att göra med att jag redan kunde räkna de där talen som stod där. Jag var ett frågvist barn, så jag lärde mig läsa ganska tidigt och räkna kunde jag också nar jag började skolan. Jag brukade förvåna mamma genom att använda ord jag inte borde kunnat för min ålder, men jag inte bara använde dem (som barn gör, de hör ett ord och slänger in det hipp som happ för att de inte vet vad det betyder), jag använde dem RÄTT! Jag visste precis vad de betydde! Allt skulle utforskas, allt studeras, så jag var lagom överkvalificerad för första årskursen. Mina föräldrar ville att jag skulle börja direkt i tvåan, men hon som skulle bli min fröken i ettan tyckte att det var bättre att jag var tillsammans med barn i min egen ålder (bakåtsträvande... tant!)... sa jag började ettan och tvingades genomlida mina dagar med en drös barn som inte kunde något.
Tvåans arbetsböcker hade jag redan gått igenom i mitten av ettan, multiplikation lärde jag mig av min syster (jag ångrar inte att jag var sjuk när mina klasskamrater fick lära sig det, eftersom min syster förklarade så att jag förstod med en gång hur man gjorde: hon gav mig en bunt pennor, och gjorde till exempel fyra högar med tre pennor i varje. Tre gånger fyra. Hur många pennor använde jag? Tolv!), och fanns det någon läsebok vi hade så hade mina klasskamrater den lättlasta versionen. Vi hade en bok som dels var en berättelse och dels geografi- och historielektion och så fanns det en arbetsbok till också. Pojken och Tigern, om en familj som var på semester i Skåne och när de åkte hem till Norrland så hade de glömt sin katt (Tiger)! Berättelsen gick från Skåne och kattens väg hemåt, till pojkens väg söderut (han smet hemifrån för att hitta sin kompis), tills de möttes någonstans på vägen. En modern Nils Holgersson-historia, typ. Jag hade den gula boken (fullversionen), och alla andra hade den gröna (lättlästa, med större bokstäver). Jag läste ut min en bra bit i förväg, för att jag gillade den. :) Det var en trevlig bok, faktiskt. Detta upprepades på mellanstadiet, då vi läste en Sherlock Holmes-bok i engelskan. Jag hade den avancerade boken där också. Men det var för att jag snappade upp engelska som om jag inte pratat annat. Heh. Jag måste ha känt igen språket från en drös tidigare liv. ;)
Ojdå, det var ju matteböcker jag pratade om ja. Jag tyckte rotfyllning var roligare än matte, ungefär. När vi började fyran fick vi en ny bok, som hette Räkneresan. Jag har inget minne av det, men mamma säger att jag ringde henne på jobbet när jag kommit hem för dagen efter att ha fått den nya matteboken och var jätteentusiastisk. Den var inte bara 1+1=__ utan snarare små uppgifter av typen "Professor Plus har hittat tre krukor på marknaden, men han tappade två av dem. Hur många krukor hade han kvar?" . Det gjorde att det hela kändes lite mer intressant. Vad 2x5 blir är liksom bara siffror utan mening. Att två personer delar på bananer så att de får fem var blir förankrat i något. Det får plötsligt en mening.
Är inte det typiskt, egentligen? Att vi måste ha en MENING bakom saker och ting. Som en gång, mamma bad mig om något, och jag ville veta VARFÖR. (Sedan kom hon med en förklaring som var alldeles på tok för lång, men... Jag fick ett svar i alla fall.)
"Kom hit!" - "Varför?" - "För att jag säger det!" funkar liksom inte på oss. Vi måste veta orsaken till en uppmaning eller liknande. Ett bättre svar där hade varit t.ex. "För att jag har något jag vill visa dig." (Eller liknande.) Om ett indigobarn frågar om de MÅSTE göra någonting och svaret är ja, så är svaret på frågan VARFÖR de måste göra det inte "för att jag säger det!" eller liknande, utan ett bra skäl. Agh, nu tappade jag tråden. Blir lätt så när man sitter och pratar en kund genom spyware-borttagning i över en timme! X(
Jag skulle blivit knäpp om jag hade gått NV! (Jag gick Media. Hej arbetslöshet!) När jag gick på gymnasiet tyckte jag det gick enklare att räkna om jag satt och lyssnade på musik samtidigt. Läraren gnällde över det en gång (för man blir ju okoncentrerad om man ska lyssna på musik när man räknar, eller hur?) men jag förklarade för honom att det var tvärtom för mig; att jag fick lättare att koncentrera och att räkna om jag lyssnade på min freestyle samtidigt. Han tyckte det var okej, så länge jag inte störde någon. Det var typ när jag lyssnade på musik som jag faktiskt räknade. Det är inte många sidor i mitt rutade kollegieblock som använts under de ett och ett halvt år jag gick Matte A! ;) Tur att han aldrig bad om att få in matteläxorna vi hade... *se oskyldig ut*
Efter 1,5 år valde jag att tenta av kursen (annars skulle jag varit färdig med kursen när vi slutade 2an), och fick VG (fick jag i ämnet totalt också, för även om jag "var lite trög i starten, så jobbade jag allt på bra sedan", som han uttryckte det - jag bara log och höll med... och försökte hålla mig för skratt - han skulle bara veta hur mycket jag arbetade, liksom! *flina*). Man fick ha miniräknare på provet, lyckligtvis. Annars hade det inte gått lika bra (miniräknare är till för att användas!)... Det lustiga var att jag hade kanske något litet fel här och där, men förstod ändå principen... utom vad gällde bråktal. Jag hade fel på vartenda ett! Kanske för att jag inte tycker om när folk bråkar? ;) Eller är det för att jag verkligen inte förstår poängen med att räkna ihop 3/4 + 8/12? Vad, pardon my french, i hela HELVETE använder man sånt till?! INGET! Det är värdelöst vetande, inget annat! Recept? Nej, 1 1/2 dl + 3 msk räknas som 150 ml + 45 ml! Så den gubben går inte!
Efter jag gått klart Matte A kunde jag välja att gå Matte B (läsa det samtidigt som de andra i klassen fortsatte med Matte A, så samma lektion, fast annan bok - några klasskamrater valde det alternativet), och jag fick kika i Matte B-boken för att se vad den innehöll. Jag bläddrade och ryste, och fällde kommentaren "Algebra? Det ska man inte räkna! Det är sånt man döper sina barn till!" Matte B? Pyttsan! Jag valde sovmorgon! Ekvationer - vadåför?! Behöver man kunna det för att kunna överleva i världen? Nej.
Andra ämnen var roligare. Bild tyckte jag faktiskt inte om. Vattenfärger ryser jag av (fysiskt - bara nu när jag tänker på det går det ilningar genom kroppen! Ungefär som naglar mot svarta tavlan)... pastellkritor också. Och det totalt bisarrt onödiga i att måla av en fruktskål. Hatade alltid att tvingas kopiera saker sådär. Jag tycker det är roligt att teckna och ha mig, men jag vill bestämma SJÄLV vad jag ska få ner på papperet! Kreativitet, liksom. Det e inte kreativt att tvingas rita av en banan tillsammans med alla andra. "Jag. VILL. INTE!" igen. (Okej, det var ett inlägg som postades dagen innan i forumet, men som jag tänkte posta här imorgon!)
Gick ett år på komvux efter gymnasiet, trots att jag efter gymnasiet var lagom skoltrött. Komvux var UNDERBART! Folk VILLE lära sig! Man hade lektioner några gånger i veckan, men i övrigt var det ingen som kollade att man verkligen fanns på plats mellan 8:30 och 16:00. Jag var mest hemma. ;) Historia och Religion hade jag en och samma lärare i, och han var helt underbar! Det man läste var intressant och roligt! I Historia B fick vi fem olika tidsepoker, och så fick vi välja valfritt ämne inom den epoken att läsa upp oss på och sedan hålla ett litet föredrag om inför resten av gruppen. Fenomenal arbetsmetod! Alla fick läsa om något vi var intresserade av. Fick in full pott på häxprocesserna i Sverige och Förintelsen, kan man säga. (Heliga Birgitta var jag kass på, Pyramiderna gick väl sådär, och 1800-talets mysterier gillade jag skarpt som val, men läraren var inte alls lika imponerad... Mary Celeste och Borley Rectory är ju faktiskt VISST historia. Paranormal historia!) Engelska C var som en befrielse. Folk som faktiskt KUNDE prata engelska, för en gångs skull! Man fick liksom jobba i sin egen takt och grejer. Underbart ställe! Det bevisar att skolan KAN vara rolig, även för Indigo-typer... det måste bara vara passa oss! :)
När vi gick på lågstadiet hade vi en mattebok som hette Alfa. Väldigt standard, 1+1=__ och sånt. Jag tyckte det var roligare att färglägga bilderna i boken än att räkna. Det kan säkert ha att göra med att jag redan kunde räkna de där talen som stod där. Jag var ett frågvist barn, så jag lärde mig läsa ganska tidigt och räkna kunde jag också nar jag började skolan. Jag brukade förvåna mamma genom att använda ord jag inte borde kunnat för min ålder, men jag inte bara använde dem (som barn gör, de hör ett ord och slänger in det hipp som happ för att de inte vet vad det betyder), jag använde dem RÄTT! Jag visste precis vad de betydde! Allt skulle utforskas, allt studeras, så jag var lagom överkvalificerad för första årskursen. Mina föräldrar ville att jag skulle börja direkt i tvåan, men hon som skulle bli min fröken i ettan tyckte att det var bättre att jag var tillsammans med barn i min egen ålder (bakåtsträvande... tant!)... sa jag började ettan och tvingades genomlida mina dagar med en drös barn som inte kunde något.
Tvåans arbetsböcker hade jag redan gått igenom i mitten av ettan, multiplikation lärde jag mig av min syster (jag ångrar inte att jag var sjuk när mina klasskamrater fick lära sig det, eftersom min syster förklarade så att jag förstod med en gång hur man gjorde: hon gav mig en bunt pennor, och gjorde till exempel fyra högar med tre pennor i varje. Tre gånger fyra. Hur många pennor använde jag? Tolv!), och fanns det någon läsebok vi hade så hade mina klasskamrater den lättlasta versionen. Vi hade en bok som dels var en berättelse och dels geografi- och historielektion och så fanns det en arbetsbok till också. Pojken och Tigern, om en familj som var på semester i Skåne och när de åkte hem till Norrland så hade de glömt sin katt (Tiger)! Berättelsen gick från Skåne och kattens väg hemåt, till pojkens väg söderut (han smet hemifrån för att hitta sin kompis), tills de möttes någonstans på vägen. En modern Nils Holgersson-historia, typ. Jag hade den gula boken (fullversionen), och alla andra hade den gröna (lättlästa, med större bokstäver). Jag läste ut min en bra bit i förväg, för att jag gillade den. :) Det var en trevlig bok, faktiskt. Detta upprepades på mellanstadiet, då vi läste en Sherlock Holmes-bok i engelskan. Jag hade den avancerade boken där också. Men det var för att jag snappade upp engelska som om jag inte pratat annat. Heh. Jag måste ha känt igen språket från en drös tidigare liv. ;)
Ojdå, det var ju matteböcker jag pratade om ja. Jag tyckte rotfyllning var roligare än matte, ungefär. När vi började fyran fick vi en ny bok, som hette Räkneresan. Jag har inget minne av det, men mamma säger att jag ringde henne på jobbet när jag kommit hem för dagen efter att ha fått den nya matteboken och var jätteentusiastisk. Den var inte bara 1+1=__ utan snarare små uppgifter av typen "Professor Plus har hittat tre krukor på marknaden, men han tappade två av dem. Hur många krukor hade han kvar?" . Det gjorde att det hela kändes lite mer intressant. Vad 2x5 blir är liksom bara siffror utan mening. Att två personer delar på bananer så att de får fem var blir förankrat i något. Det får plötsligt en mening.
Är inte det typiskt, egentligen? Att vi måste ha en MENING bakom saker och ting. Som en gång, mamma bad mig om något, och jag ville veta VARFÖR. (Sedan kom hon med en förklaring som var alldeles på tok för lång, men... Jag fick ett svar i alla fall.)
"Kom hit!" - "Varför?" - "För att jag säger det!" funkar liksom inte på oss. Vi måste veta orsaken till en uppmaning eller liknande. Ett bättre svar där hade varit t.ex. "För att jag har något jag vill visa dig." (Eller liknande.) Om ett indigobarn frågar om de MÅSTE göra någonting och svaret är ja, så är svaret på frågan VARFÖR de måste göra det inte "för att jag säger det!" eller liknande, utan ett bra skäl. Agh, nu tappade jag tråden. Blir lätt så när man sitter och pratar en kund genom spyware-borttagning i över en timme! X(
Jag skulle blivit knäpp om jag hade gått NV! (Jag gick Media. Hej arbetslöshet!) När jag gick på gymnasiet tyckte jag det gick enklare att räkna om jag satt och lyssnade på musik samtidigt. Läraren gnällde över det en gång (för man blir ju okoncentrerad om man ska lyssna på musik när man räknar, eller hur?) men jag förklarade för honom att det var tvärtom för mig; att jag fick lättare att koncentrera och att räkna om jag lyssnade på min freestyle samtidigt. Han tyckte det var okej, så länge jag inte störde någon. Det var typ när jag lyssnade på musik som jag faktiskt räknade. Det är inte många sidor i mitt rutade kollegieblock som använts under de ett och ett halvt år jag gick Matte A! ;) Tur att han aldrig bad om att få in matteläxorna vi hade... *se oskyldig ut*
Efter 1,5 år valde jag att tenta av kursen (annars skulle jag varit färdig med kursen när vi slutade 2an), och fick VG (fick jag i ämnet totalt också, för även om jag "var lite trög i starten, så jobbade jag allt på bra sedan", som han uttryckte det - jag bara log och höll med... och försökte hålla mig för skratt - han skulle bara veta hur mycket jag arbetade, liksom! *flina*). Man fick ha miniräknare på provet, lyckligtvis. Annars hade det inte gått lika bra (miniräknare är till för att användas!)... Det lustiga var att jag hade kanske något litet fel här och där, men förstod ändå principen... utom vad gällde bråktal. Jag hade fel på vartenda ett! Kanske för att jag inte tycker om när folk bråkar? ;) Eller är det för att jag verkligen inte förstår poängen med att räkna ihop 3/4 + 8/12? Vad, pardon my french, i hela HELVETE använder man sånt till?! INGET! Det är värdelöst vetande, inget annat! Recept? Nej, 1 1/2 dl + 3 msk räknas som 150 ml + 45 ml! Så den gubben går inte!
Efter jag gått klart Matte A kunde jag välja att gå Matte B (läsa det samtidigt som de andra i klassen fortsatte med Matte A, så samma lektion, fast annan bok - några klasskamrater valde det alternativet), och jag fick kika i Matte B-boken för att se vad den innehöll. Jag bläddrade och ryste, och fällde kommentaren "Algebra? Det ska man inte räkna! Det är sånt man döper sina barn till!" Matte B? Pyttsan! Jag valde sovmorgon! Ekvationer - vadåför?! Behöver man kunna det för att kunna överleva i världen? Nej.
Andra ämnen var roligare. Bild tyckte jag faktiskt inte om. Vattenfärger ryser jag av (fysiskt - bara nu när jag tänker på det går det ilningar genom kroppen! Ungefär som naglar mot svarta tavlan)... pastellkritor också. Och det totalt bisarrt onödiga i att måla av en fruktskål. Hatade alltid att tvingas kopiera saker sådär. Jag tycker det är roligt att teckna och ha mig, men jag vill bestämma SJÄLV vad jag ska få ner på papperet! Kreativitet, liksom. Det e inte kreativt att tvingas rita av en banan tillsammans med alla andra. "Jag. VILL. INTE!" igen. (Okej, det var ett inlägg som postades dagen innan i forumet, men som jag tänkte posta här imorgon!)
Gick ett år på komvux efter gymnasiet, trots att jag efter gymnasiet var lagom skoltrött. Komvux var UNDERBART! Folk VILLE lära sig! Man hade lektioner några gånger i veckan, men i övrigt var det ingen som kollade att man verkligen fanns på plats mellan 8:30 och 16:00. Jag var mest hemma. ;) Historia och Religion hade jag en och samma lärare i, och han var helt underbar! Det man läste var intressant och roligt! I Historia B fick vi fem olika tidsepoker, och så fick vi välja valfritt ämne inom den epoken att läsa upp oss på och sedan hålla ett litet föredrag om inför resten av gruppen. Fenomenal arbetsmetod! Alla fick läsa om något vi var intresserade av. Fick in full pott på häxprocesserna i Sverige och Förintelsen, kan man säga. (Heliga Birgitta var jag kass på, Pyramiderna gick väl sådär, och 1800-talets mysterier gillade jag skarpt som val, men läraren var inte alls lika imponerad... Mary Celeste och Borley Rectory är ju faktiskt VISST historia. Paranormal historia!) Engelska C var som en befrielse. Folk som faktiskt KUNDE prata engelska, för en gångs skull! Man fick liksom jobba i sin egen takt och grejer. Underbart ställe! Det bevisar att skolan KAN vara rolig, även för Indigo-typer... det måste bara vara passa oss! :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
