...när jag faktiskt ÄR en ateist, per definition:
Jag tror på icke-existensen av gud(ar). Gud(ar) finns inte. Det är den tro jag personligen hyser.
Så, per definition, så är jag alltså en ateist. Kallar jag mig ateist? Mjaehh... Skulle jag skaffa en "scarlet A"-tröja och visa samma symbol på min hemsida och liknande? Ack nej. Så vadan detta? För att jag helt enkelt inte känner mig hemma med den attityd majoriteten av ateist"rörelsen" hyser, eftersom det känns som att det ofta är lika illa som de religioner som motarbetas.
Liksom, om jag stör mig på t.ex. kristendomen och dess fanclub för att de har en tendens att försöka få folk att konvertera och avfärdar allt annat som inte passar in i deras trånga världsbild... varför ska jag då acceptera ateister - som gör PRECIS SAMMA SAK? Istället för att prata om Gud och Jesus så pratar de om vetenskap. Ja, vetenskap är bra grejer och vi har lärt oss oerhört mycket av den, men den kan inte förklara allt - åtminstone inte än. Om ateister tycker att religiösa är för inskränkta i sitt tänkande, så är de ju minst lika inskränkta själva eftersom de avfärdar allt som vetenskapen hittills inte kan förklara med att "det finns inte" eller "det är bluff och båg". Det finns säkert några enstaka här och där som har ett öppet sinne och är öppna för möjligheten att jo, det kanske finns en vetenskaplig förklaring till t.ex. medialitet, bara det att vi inte har hittat det än, men fram tills dess att vetenskapen hittar den förklaringen så behöver man inte nödvändigtvis avfärda det som trams/bluff och idiotförklara alla som är eller tror på medium.
Varför kan man inte vara ateist utan att det betyder "jag tror inte att det finns någon gud, alltså finns inget annat heller"? Jag vill inte säga "Jag tror inte att det finns någon gud, men jag är öppen för möjligheter", för det låter mer som agnosticism, och agnostiker passar jag definitivt inte in som, eftersom jag faktiskt tar ställning i frågan om gud finns eller inte. Okej, så jag tror inte på att det finns någon allsmäktig, intelligent entitet som verkar där ute och som påverkar våra liv. Jag tror att vi alla är en del av alltet, men jag tror inte att "alltet" är en gudom. Liv, kärlek, energi... det är krafter, men det är ingen gudom som man kan tillbe eller liknande och som kan klappa en på huvudet om man varit lydig eller förpassa en till helvetet om man varit stygg. Kan jag inte få låta bli att tro på gud men ändå vara öppen för att det finns saker vi inte kan förklara [än]? Antingen avfärdar man gud och allt spirituellt eller så tror man på alltihop som ett paket, utan att det finns något mellanting. Varför måste det tvunget vara ett antingen/eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar