Det fick mig att fundera lite på det där med invandring, och det har många gånger slagit mig att Sverige är ett stort land med liten befolkning - medan Storbritannien är en liten ö med en förhållandevis enorm befolkning. Och det är alldeles riktigt: ser man på befolkningstäthet finns det 20,6 människor per kvadratkm i Sverige. I England är siffran 407. Siffran är "endast" 255,6 om man ser på hela Storbritannien, men så är de Skotska Högländerna och alla berg och dalar i Wales knappast tätbefolkade heller. (Källa: Wikipedia, so sue me.)
Visst tjurar britterna över den så gott som fria invandringen. Folk kommer hit och tar våra jobb! Jäkla polacker och deras samvetsgranna arbetsetik! Men samtidigt så är British National Party (BNP) inte alls lika framgångsrika som SD är i Sverige. Kan delvis ha att göra med att britternas riksdagsval inte är representativa för hela riket, som i Sverige, men också för att man kanske inte känner sig lika kulturellt hotade. Klart att det finns undantag också, givetvis, men på det stora hela.
Storbritannien som nation är uppbyggt på invasioner och invandring och folkvandringar. Kelter, vikingar, normander, angler, saxare - och i modern tid, folk från t.ex. Karibien och Indien. Vad skulle det moderna Storbritannien vara utan sin älskade tikka masala, till exempel? Britter utan te går inte ens att föreställa sig, men te är en utländsk import:
Sverige, å andra sidan, har snarare stått för invaderandet av andra länder. Stormaktstiden, någon? Vikingatiden? Kåldolmar, denna typiskt svenska husmanskost, hämtade soldaterna hem från Turkiet. Det är inte lika många som kommit till under åren. Visst, vallonerna på 1600-talet är ett exempel på arbetskraftsinvandring till Sverige, men på något sätt så har vi antingen glömt bort dem eller så "gills" de inte. Belgien är ju faktiskt inte så främmande, trots allt. Sedan kom det många från Finland också, men de gills definitivt inte - de tillhör också "vi" och inte "dom".
Sedan har gränserna mellan Sverige, Norge och Danmark varit flytande i hundratals år, så det gills inte heller. Norge och Danmark är ju i allra högsta grad "vi", för vi kan ju till mångt och mycket faktiskt förstå varandra när vi pratar!
Men sedan kom DOM.
De där konstiga människorna från fjärran länder där man aldrig har haft julskinka på bordet, kanhända för att man inte ens får äta griskött - hemska tanke! De har MAGE att komma till VÅRT Sverige och besudla VÅR kultur med sin kebab, hummus och minareter! Vilken fräckhet! Att de bara VÅGAR!
Och här kommer vi, svenskar som alltid ansett oss vara någon sorts Übermensch - inte för att vi är blonda och blåögda och "ariska", utan för att vi är så solidariska mot varandra och inte längre gillar konflikter, Folkhemmet ftw och sådär. Samtidigt sitter vi inklämda i våra röda stugor och svär för att vår egen kultur håller på att förtvina, på grund av detta främmande hot.
Men är det verkligen ett hot? Många som kommer till Sverige vill inget hellre än att lära sig språket och ta del av sitt nya hemlands kultur - men nej, svenskar har pinkat in sitt revir och tycker att de kan gott ÅKA HEM. Språkundervisningen för invandrare är undermålig, och om svensk kultur är så förbannat hotad, varför får Ludmila och Muhammed inte vara med och dansa runt midsommarstången och baka lussekatter?
Om vi vill ha kvar det vi anser vara svensk kultur, låt nysvenskarna vara med! Ju fler som utövar kulturen, desto starkare blir den ju. Om vi istället sitter i stugorna och tycker att bara svenskar ska få vara med och klä granen så blir det ju inte så många granar klädda, eftersom det inte finns så himla många svenskar, och de som finns är utspridda över ett stort område. Med tanke på att dödstalet är högre än födslotalet för Sverige så är det definitivt relevant att lära nysvenskar det där med Valborgsmässoafton och påskkärringar, om nu detta är så himla viktigt.
Men det är klart, det är inte alla som vill ta seden dit de kommer, oavsett var man kommer ifrån och vart man flyttar, men det hjälper knappast om folk med utländska namn inte får jobb bara för att de har ett icke-svenskt namn, eller när utlandsadopterade svenskar med svenska namn inte blir trodda för att de har en annan hudfärg:
"Var kommer du ifrån?"
"Skövde."
"Nä men asså på riktigt?"
"Skövde?"
"Men asså FRÅN BÖRJAN?"
"..."
De som inte sitter i stugorna och kokar ihop med perkolatorn överreagerar istället genom att förbjuda skolbarn från att sjunga nationalsången, med risk för att det kan anses vara "rasistiskt". Svenska flaggan må missbrukas av rasister och nynazister, men är det inte alla andras plikt att ta tillbaka vår egen flagga och vår egen nationalsång från dessa bakåtsträvare i så fall?
Ja, nysvenskar kan inte skryta med att deras släktträd bara går att spåra tillbaka till början av 1800-talet för att arkivet i Uddevalla kyrka brann upp, men vad spelar det för roll? Kan de inte få köpa gamla soldattorp och hissa en blågul vimpel på flaggstången de också, och gå ut och plocka kantareller i skogen, om de så vill?
Mångfald är bra. Då får man ny, spännande mat att pröva. Om man vill bevara bruna bönor, blodpudding, pölsa, kålpudding och ärtsoppa så kanske det vore en bra idé att vänja barn och ungdomar vid dessa maträtter, så att de inte tycker att det är äckligt och vägrar föra traditionen vidare. Dessutom är det kanske bra att lära dem hur man faktiskt lagar mat, så att de inte bara beställer en kebabpizza eller slänger in en pirog i micron.
Antalet invandrare som så är egentligen inget problem. Det finns stjärterum i Sverige, om man ser på befolkningstätheten, så varför finns det inte hjärterum?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar