Giftermål à la Tufloden

Så här vill jag gifta mig. Ehh... eller... så här hade jag tänkt att vår bröllopsceremoni skulle gå till, ska jag kanske säga. ;)


(Ur "Band", skriven av mig för X antal år sedan då jag var med i VVT.)

Latra hade inhysts i sin systers vagn. Det var trångt, men hon fick under inga omständigheter visa sig för sin blivande make förrän bröllopet skulle äga rum. Hon fann sig till slut i en färggrann klänning i rött och vitt. Den var precis lagom skrikig för att passa både pryda andoraner och färgälskande knåpare. Som en sista detalj fick hon ett brett skärp i lysande klargrönt runt midjan och därmed såg Latra betydligt mer knåparaktig ut än som från början var meningen. Edine förklarade lugnt att hon gott kunde gå klädd som en knåpare en sista gång, vilket Latra inte såg något fel i egentligen, så skärpet stannade.

Klänningen var verkligen underbar. Den var av rödaste siden, med vita slitsar. Ärmarna var även de klarröda, medan livet och släpet var vitt. Elyssa, som äntligen vågat sig i närheten av Latra och knåparna, hade tillverkat en magnifik krans av vita rosor som sattes som kronan på verket. Latra hade fått ha håret uppsatt under natten och morgonen för att få volym i det, och nu föll hennes annars så formlösa och tråkiga hår i mjuka vågor över ryggen. Anamaryah flätade omsorgsfullt in små olikfärgade blommor i sin lillasysters hår. Latra var verkligen vacker.

Darion i sin tur hade klätts upp av sin familj, i de bästa kläder man kunde skaffa fram. Han hade nu en alldeles ny, vit skjorta på sig och ett par svarta byxor. Rocken var mörkbrun, nästan svart, och de hade tvingat av honom svärdet. Hans mor var tårögd över att se sin son så uppklädd och stilig. En krans, även den gjord av Elyssa, av röda rosor täckte hans hår. Han hade alltför kort hår för att kunna fläta in några blommor i det, som traditionen påbjöd.

På allmänningen hade hela byn samlats. Det var ju riktigt spännande att se en son från bygden gifta sig, särskilt som de visste att han innehade titeln Väktare och bruden var Aes Sedai. Man var helt fallen från skyarna. Fanns det Aes Sedaier som gifte sig?! De väntade med spänning på att få bekräftelse på detta. Efter tiden i Vita Tornet behövde Latra och Darion inte vänta ytterligare ett år med att få gifta sig. Därför stod då till slut Edine, Anamaryah, Dayle och Huey på varsin sida om brudparet.

Darion och Latra satt på knä framför kvinnorådet, med Corwenna Lamberth i spetsen. Även Hinanna och Chayna fanns med. De Farande företräddes av Vikra, som var sällskapets Madhi. Övriga familjemedlemmar satt bänkade bland de andra. Församlingen var knäpptyst. Edine trädde ett långt, rött äktenskapsband runt Darions hals, medan Dayle omsorgsfullt flätade in ett likadant i Latras hår. Darion tog Latras händer i sina och såg henne djupt i ögonen medan han talade.

- "Jag, Darion Lamberth, svär dig min kärlek, Latra al'Yanders, så länge jag lever. Det jag äger i denna värld ger jag dig. Jag skall hålla om dig och hålla av dig, undsätta och tjäna dig, skydda och beskydda dig, i alla min levnads dagar." Han var helt förlorad i hennes ögon. "Jag är din, för all tid och evighet."
Bådas händer skakade, medan hon tog hans händer i sina, utan att någonsin bryta ögonkontakten.
- "Jag, Latra al'Yanders, svär dig min kärlek, Darion Lamberth…"
Festligheterna pågick hela natten, fram tills alla stupade i säng fram mot småtimmarna. Nu fick de äntligen dela rum på värdshuset - det största och finaste man hade att erbjuda. Inget var gott nog åt brudparet. Även nästa dag deltog de i firandet.

Visst är det fint? :) Berättelsen är anpassad efter bröllopet mellan Perrin Aybara och Faile Bashere ur "Sagan om Drakens Återkomst". Jag ville ha ett WoT-bröllop, och nu när Robert Jordan har lämnat oss så känns det på något sätt ännu viktigare att det är ett WoT-bröllop. Så så får det bli! Men jag får blogga mer om bröllopsplaner en annan dag. Nu ska jag sova.